Runka tar stor plats i mitt liv

Man kan i dagens SvD läsa om en snubbe som är så slackig och oansvarig att han hellre får sparken för att han går på konserter än sköter sitt jobb och sitt liv. SvD beskriver det som att han nu fått sitt hårdrocksintresse klassat som något slags handikapp. Jag vet inte om det är sant, men jag förstår inte varför jag (eller någon annan) ska behöva bidra till hans försörjning? Han är arbetsför, han kan uppenbarligen arbeta och så.

Varför ska just denna person få del av det allmänna som stöd för sin försörjning och inte jag, vars onani och kollande på porr tar så stor del av mitt liv att min arbetsgivare snart tröttnar? Jag vill ha rätten att ha en storbildsplasma med tysk urinporr på mitt kontor. Nu. Och ni andra får gärna betala en del av min lön som tack. Jag gick på porrfilmsfestivaler och sexshopar och annat så mycket på mitt förra jobb att jag fick sparken.

Detta verkar intensivt sjukt. Mycket intensivt. Att vara intresserad av något är inget handikapp, det är ett intresse. Är man för intresserad kan det kanske röra sig om en manisk sjukdom (som hoarding och liknande) - men det verkar det ju inte vara här, killen har en helt normal arbetssituation - han får jobba lite när han vill (på restaurang gäller väl det 90% av personalen?) om han arbetar in timmarna och han får spela den musik han vill höra i diskrummet. WTF? Varför måste vi betala hans lön för att det här ska ske?

Jag inser förstås att lönebidrag är bättre än socialbidrag men den här personen borde inte kvalificera för något. Någon slags information måste saknas, det kan inte vara så här. Ta bort sekretessen, jag måste få information så jag kan välja mellan att uppmana till kravaller och lynchning (inte av honom, av myndighetspersoner) och att såga SvDs rapportering.

Kan jag få gå hem och runka nu?