2009-02-09

Mitt problem med "Låt den rätte komma in" (spoilers)

Jag såg "Låt den rätte komma in" i helgen. Först av allt måste jag markera att jag gillade den - den är t.ex. otroligt snygg och vissa skådespelarinsatser är jättebra, framför allt Eli och Oskar, naturligtvis.

Vad är då min beef?

Filmen är inte läskig. Filmen berör inte.

Det är två saker, relaterade men olika. Filmen är som ett vackert fotografi eller en symfoni eller något - men man kommer inte folk inpå livet.

Var ambitionen att göra en läskig film? Jag vet inte - men oavsett detta så är den alltså inte läskig alls. Man kan tänka sig att tanken måste ha varit det men man har valt en väldigt ohollywoodsk aproach till att föra historien framåt vilket skadat möjligheten till rys och skräck.

Personerna är som platta fotografier som flyttas runt på en dockscen. Det blir vackert men man känner ingen. Och det fungerar delvis, man kan dra egna slutsatser av deras beteenden och liknande. Håkan, Elis beskyddare i början av filmen, går att analysera utifrån vad han gör men känns ändå... grund.

Och rysningarna uteblir av exakt detta skäl: alla som dör i filmen passerar förbi och vi har ingen relation till dem. I en amerikansk film hade man byggt upp alla attacker och överfall med en till två scener där personerna som strax ska råka illa ut hade fått etablera sig som personer av kött och blod.

Förbättringsförslag i första scenerna:

Håkan förbereder överfall. Klipp in mellan förberedelserna scener med personen som blir överfallen där denne sitter hemma hos en kompis och lyssnar på Gyllene Tider och har roligt, har ett liv, en framtid.

Nu blir han gutted och upphängd som en gris och det gör mig inget för jag vet inte vem det är.

Ungefär samma förbättring kan ske i alla scenerna.

Slutscenen är otroligt vacker och brutal... men det är allt på något sätt. Det blir ett vykort, jag kommer inte ifrån det.

Jag gillade den men är ändå ambivalent på något sätt. Något saknades.

Kanske är det dialogen? Den var såklart lika dålig som i alla svenska filmer med några få undantag. Oskars mammas repliker levereras som om de vore på en teater. Flera av barnen säger ungefär samma sak - mobbarna är inte heller de personer och deras ondska får faktiskt för lite utrymme, jag fruktar aldrig för Oskars liv, den där ohälsosamma rädslan för att de ska balla ur helt kommer aldrig till mig.

Nåväl. Snyggt är det. Scenen med Håkans sista tid i livet... det var grejer det!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart blottande recension av en film, men blottande för vem, frågar sig ett kanske något mer obundet förnuft, jo blottande för recensenten själv.
Det är en myt att svensk film inte är bra, svensk film är oftast bara inte förstådd. Det är alltid den sanna konstens akilleshäl att den är innovativ, ny, revolutionerande och inspirerad. Den har en sann vision och en klar röst på riktigt, en röst höjd över det vardagliga dammet och förvirringen, en "Vox clamans in deserto". Sann konst är just det, sann. De allra flesta förstår inte vilken förmån det är att leva i ett land där riktiga konstnärer kan få uttrycka sig och där vi som vill och kan höra kan nås av deras inspirerade verk, nås i det kommersiella bruset. Film är som precis allt annat, det krävs lite insikt och mognad för att kunna uppskatta konst och när man påfluget och pompöst drar på sig en kännares kläder så blottas det strax om man inte kan fylla den nya kostymen.

Det är inte filmen som är ytlig, jag skulle vilja säga att det snarare är din förståelse av den. Det är typiskt för "mediekonsumenter", de som för några århundraden sedan kanske skulle roas av banala torgkonster eller andra "rörelser och hopp" att titta på och skratta eller fasa.
Du missar så mycket av filmen, lager av symbolism som verkar ha gått dig helt förbi, i vilka filmens egentliga skeende låg.
Det riktigt underbara med en bra film är att den är sk. kors-dimensionell, dvs. olika har skeenden, mönster och budskap ur flera perspektiv samtidigt. Dett kan analyseras och därigenom kan vacker symmetri frigöras.

Du verkar t. ex. helt ha missat att detta är en film om kön. Utan könsperpektivet, utan en insikt i att det faktiskt i den verklighet vi lever i finns de som särbehandlar medmännsikor på på basis av norm-majoritetens definition av dem som varande man eller kvinna. Sedd ur det perspektivet är filmen underbar, då jag såg filmen på premiären med några bekanta var jag tvungen att skratta högt av igenkännande under vissa partier i en i övrigt tyst och oförstående biografsalong. En snabb översikt av din blogg ger bilden ganska tydligt, det är ingen anklagelse och kan heller inte anses vara ditt fel. Din intressesfär som Man är begränsad och du tjänar på att hålla dig kvar till slagssmåls-sport, drogliberalism och självbekräftande mediekonsumtion. Män tenderar att endast konsumera film och tv-serier som bekräftar deras självbild. En konstform som t. ex. teater är till sin natur levande och därför inte förutsägbar, kan inte garanteras bekräfta mannens macho-bild av sig själv. Bra konst bör istället väcka frågor, frågor om tittaren själv som måste besvaras och detta uppfattas naturligtvis som ett hot av den som har en bräcklig bild av sig själv att skydda.

Du efterfrågar att få bli skrämd men i själva verket tror jag filmen inte föll dig i smaken av den enkla anledningen att du faktiskt blev skrämd, på riktigt den här gången. Den ytliga händelsen att en Man dödas och hängs upp som du säger "...som en gris.." uppfattar du som ett hot, kan verkligen Mannen, denne starke, trygge och kloke, dödas, hotas? Här finner vi också en av filmens många vackra symmetrier, vampyrerna , frigort könslös/manlig (i sig ett hotfullt budskap kanske) dödar mannen som om Mannen faktiskt kan ses som ett villebråd, ett offer, ett djur. Symmetrin mellan de olika budskapen blir här komplex och vacker. Att en Man kan dödas som ett djur av en könslös man är givetvis bara ett skuggspel av den riktiga filmen där frågan både ställs och besvaras. Kan män dödas/älskas av män? Gör frågan dig osäker? Kittlar den kanske på ett obehagligt sätt? Är män egentligen mer värda än djur, ytterligare en vacker dimension att hitta av den som är insatt i vegano-debatten/människo-normativitetsdebatten. Kan faktiskt män också vara offer, dvs våldtas. Inte undra på att du inte kunde uppskatta den här "filmen" (jag skulle kalla det konst kort sagt), den hotar hela din bild av dig själv. Innan du nästa gång tar dig an uppgiften att ställa dig över och betygsätta en konstnärs alster så borde du kanske sätta dig in i sådana grundläggande begrepp som genderstrukturer, heteronormativitet och homofobi.

Tommie Nygren sa...

Jag hatar anonyma kommentarer. Vem orkar skriva flera sidor text, ganska väl genomtänkt, utan att lämna någon som helst möjlighet till vidare diskussion? Massor med analys och annat här av mig, baserat på ett väldigt litet snitt av information om just mig (min blogg) vilket förstås ger en felaktig bild.

Din analys är hur som helst fel: jag blev inte rädd för att filmen inte var läskig. Inte tvärtom, som du menar. Dvs att jag egentligen blev rädd och därför måste säga att jag inte blev rädd. För att jag är man och inte har det rätta genusperspektivet och inte har läst tillräckligt på universitetet för att förstå varför filmen var bra.

Jag tycker dock inte att filmen är dålig, jag tycker att den inte var läskig. Naturligtvis är det konst - allt är konst.

Din analys av mig är förolämpande och ytlig, det du anklagar mig för att vara. Utan förstås att ge mig någon som helst möjlighet att svara tillbaka till dig.

Dessa lager av symbolism du yrar om är helt ointressanta för mitt resonemang: filmen är inte läskig. Jag menar inte "den saknar blodsfontäner". Jag menar "den saknar mänskliga uttryck" - personerna i filmen är alldeles för subtila för att det ska vara helt trovärdigt. De verkar inte rädda och alltså blir inte jag rädd. För jag har empati. Typ.