Om det är som knark...

Här är en annan infallsvinkel som jag tycker är viktig i tankearbetet kring "om det är som knark...":

Om fett och öl är som knark, vi bara antar det, vad är bästa åtgärden då?

Varför är det så?

Vad menar jag egentligen? Jag ska försöka förklara mig mellan kodraderna.

En forskare orsakar ramaskri i dagspressen: socker är som heroin vad gäller beroendeframkallande egenskaper. Överintag av socker gör en dessutom fet genom att orsaka hungerskänslor, socker är dessutom råsnabb energi så kroppen bränner inget fett. Skolungdomar äter socker och får dåliga resultat. De samlas hemma hos varandra för rena sockerorgier där det främsta syftet är att få i sig så mycket socker som möjligt. Kringaktiviteterna är oftast asociala, som dataspel, dödsmetall eller hårfärgning.

Detta är problemet. Hur löser vi det?

Det är egentligen den här frågan jag tycker är som mest intressant. Vad är det som ska bestämma vilken åtgärd som ska sättas in mot ett problem? Vad ska avgöra om något är ett problem? Vad ska avgöra om något är ett problem som ska / måste åtgärdas av staten?

Det är viktiga frågor jag tycker att alla ska fundera över, eftersom det kan komma en dag då du behöver ha tänkt på frågan, då din åsikt kan påverka ditt eget liv och dina näras och käras liv!

Frågorna man ska ställa sig är inte:
- Vad gör vi med folk som knarkar?
- Vad ska vi göra med andras barn som inte sköter sig i skolan utan istället knarkar?

Jag tycker frågan ska vara:
- Vad ska vi göra med mig om jag knarkar?
- Vad ska vi göra med mina barn om de inte sköter sig i skolan utan istället knarkar?

Svaren kommer bli dramatiskt olika. Lika lite som en dödsstraffsförespråkare kommer välja det straffet till sig själv (om de får valet väljer de hellre "solsemester" som straff...) kommer du välja "jaga mina barn med polisens batonger" om du väljer fokus på dig själv.

När retoriken falnat lite inser man ju att man hellre vill att ens barn, om de dricker, ska dricka ren bolagssprit än mystisk smuggel / hembränd sprit. Detta är en central poäng för argumentationen kring Systembolagets existens (Göran Persson använde argumentationen nyligen) - varför gäller den inte för andra substanser?

Så, jag säger ärligt: om jag får problem med droger vill jag att en annan politik ska finnas på plats för att hjälpa mig än dagens som är till för att bevisa en poäng. Försvaret för den usla politiken är ett ständigt upprepande av mantrat "narkotikafritt samhälle", ett mantra som på nåt sätt bygger på att vi "är där". Det är vi inte. Alltså, man menar på något sätt att man inte "behöver" argumentera logiskt, rationellt, realistiskt eller nånting, eftersom man "bestämt" att vi inte ska ha droger i samhället. Alla åtgärder blir liksom motiverade med just detta: vi har inte droger från början, därför förbud. Eller "man måste inte ta droger, därför kan vi ta i så här hårt". Eller liknande.

Diskuterade just lite med Johan L om en kille som heter Rawls. Han pratar om just detta, som jag alltså på helt egen hand utan en professorstitel kommit på (bara ett bevis för att smarta saker inte bara kommer från folk med titlar, man kan tänka själv också), att man ska välja något som kan omfatta en själv, att man ska få en "okunnighetens slöja" över sig innan man tar beslut - slöjan döljer för en vilken plats i samhället man kommer få. Vård för narkotikamissbruk antar man inte att man själv kommer behöva, så den kan liksom bestå av saker som drogfrihet för att få boende, metadon efter sex månaders drogfrihet och andra helt orimliga konstruktioner - för det är inte en själv det handlar om. De det handlar om är några man SKA straffa som avskräckande exempel, de är avvikelser, brottslingar. Själv är man ju rättskaffens så det är inte ens aktuellt att tänka sig att man kan hamna i den sitsen. Så fjärran är vår syn på narkomaner från vår syn på oss själva att vi kan gå med på så olika principer för våra liv.

Så, om DU blev narkoman och behövde hjälp, hur skulle DU vilja att den hjälpen såg ut?

I det här läget säger en anti-drog-person: "Men jag vill inte ha droger i samhället, så jag kommer inte råka ut för det här om jag får bestämma" eller nåt annat smart. Jag tycker förstås inte att det är smart, men men.

Vi kan applicera det på fler saker:
1. Du våldtar din flickvän, vilket straff vill du ha?
2. Du dödar en kille på en fest på fyllan - vad ska du ha för straff?
3. Du bryter lårbenshalsen när du klättrar i ett träd på fyllan - ska alla behöva betala det?
4. Du kör för fort och kör ihjäl någon - hur ska DU straffas?
5. Du kör full - vilket straff?
6. Du blir heroinist - ska du egentligen ens ha någon jävla hjälp din äckliga pundare?

Alla dessa saker är saker man inte ser sig själv göra. Bryter benen gör klantskallar, du våldtar ingen, du är inte mordbenägen... men rattfylla kan man nog råka ut för. Jag har kört full, t.ex. och för fort kör jag nästan jämt.

En person som inte äger bil och är emot bilismen kan tycka att dödsstraff (eller annat orimligt hårt straff) är OK för fortkörning - varför ska han inte få bestämma det?

Jag hoppas ni tänker på sånt här...