Igår morse så gick jag upp från tvärbanan på väg med jobbet med en irriterande snorighet i näsan. När jag har en irriterande snorighet brukar jag ibland göra en vasaloppssnytning, detta eftersom jag absolut aldrig tänker springa omkring med några jävla näsdukar i fickan (säger jag nu - skillnad blir det sen när jag får barn...). En vasaloppssnytning är helt enkelt att man fräser där man står, med kraft för att inte få allt snor i skägget (vilket förstås är mer vasalopp än nånting annat) och sen går man about one's business. Sen torkar man sig med the back of the hand och sen stoppar man handen i fickan och låtsas som ingenting. Bra i alla lägen för alla att kunna.
Max tio sekunder efter att jag gjort det kommer en kollega upp bakom mig och tar tag i mig och säger "Hej!". Skönt. Hon gjorde ingen notis om detta så jag hoppas att hon inte märkte något - det finns inget farligare än att sticka ut på jobbet.
Livslärdom.
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
2008-09-12
2007-12-17
Det finns inte "män" och "kvinnor", Lisa
Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet om mensen, blodet ingen vill kännas vid. Hade det dock varit män som haft mens så hade vi skrutit om den, bytt mensbindor var vi än var och allt hade varit annorlunda.
På annan plats försöker Lisa i spåret av en flashbacktråd där hon kritiserats antyda att bloggposten skulle vara rolig. Syftet kan ha varit gott men hon missade mål... för typ hur kul var den? Århundradets äldsta skämt eftersom det är från förra århundradet (en ståuppare i Sverige skojade då om att män skulle ha turbomensskydd) och inte ens var roligt då.
I övrigt är det helt enkelt så att Lisa precis som så många andra kvinnor inte tar något individuellt ansvar för sin situation. Notera mängden "man skall" och prat om "män" och "kvinnor", allt är grupper, inget är Lisa. Allt bara "är", inget kan förändras.
I min första fasta relation med en tjej låtsades jag gå ut ur rummet när hon skulle byta tampong, jag klampade med fötterna och stängde dörren framför mig. Sen vände jag om och spanade in när hon drog ut tampongen ur sitt kön. Jag hade velat skriva fitta men det är tydligen ett fult ord för det kvinnliga könet som ju är som en blomma och därför ska heta snippan. Right. Anyways, våra blickar möttes samtidigt och hon hanterade det väl (för att ha varit 19 vid tidpunkten) och vi skrattade och möttes och fascinerades av våra kön.
Varför smusslar kvinnor med sin mens? För Lisa verkar det vara så att kvinnor smusslar för att de är kvinnor. Hon avslutar sin bloggpost med följande tankeväckande rader:
"Fast nu är det ju inte de som har mens utan vi. Och det där klumpiga blodet som rinner ur oss en gång var fjärde vecka är bara pinsamt, som ett litet lyte som man gör sitt bästa för att dölja, ungefär som vi får lära oss att klä oss på ett sätt som gör att den fula päronformen på våra kroppar inte blir så jävla uppenbar. Mens, moi?!"
Jag förstår inte, Lisa. Vad är det du vill säga? Du får gärna höra av dig till mig angående det här ämnet och utveckla dina tankar mer, för jag vill förstå. Om det var män som hade mens, då skulle mens vara naturligt och nåt man skröt med, för så är män beskaffade och män bestämmer allt? Men nu är det kvinnor som har mens och då är ni tvungna att dölja det? Men... vem är det som lär er att klä er i kläder som döljer päronformen? En man eller en kvinna?
Och päronformen, det är ju den attraktiva formen på en kvinna - så varför lär ni varandra att dölja den? Om man då med päronform menar smal midja och stor röv?
Jag har ingenting emot mensblod, det är ett fullkomligt naturligt fenomen som bara är och existerar och finns där för att vi ska kunna skapa liv. Och jag är man. Så alla män är inte skapta likadant, fast jag inte förstår riktigt vad män har med ditt mensdöljande att göra.
En man skulle enligt dig, Lisa, inte tveka att låta ett använt mensskydd ligga framme första gången en ny flickvän kom hem. Förmodligen tar du här och för över fenomenet använda-kalsonger-framme och tänker dig att män skulle agera likadant - men kvinnor "kan" inte göra så. Faktum är att du inte ens pratar om använda tamponger, du pratar om att bara ha dem liggande framme, överhuvudtaget!
Men har du testat? Har du provat att prata om ditt mensblod med en kille och en pojkvän? Har du testat att låta lite tamponger och trosskydd ligga framme? Om inte, varför? Vem är det som hindrar dig? Vad händer om du låter dem ligga framme?
Varför kan inte en kvinna göra det? Varför kan inte DU vara den där kvinnan som är helt naturlig med sina kroppsfunktioner såsom kiss, bajs, mensblod, rapar och annat som alla har och ingen saknar? Måste en konsensus råda i samhället för att du ska våga slappna av? Måste du ha godkännande av mig och alla män för att slappna av?
Tillbaka till vem som lärde dig att dölja dina former (hur är det nu, ska formerna framhävas för att behaga mannen eller döljas för att behaga mannen, jag förstår aldrig vilket vi egentligen gav direktiv om på konferensen "Män Bestämmer Allt 2007"?), vem var det?
Vem lärde dig att mensen ska döljas? Att man ska skämmas för den?
En kvinna eller en man?
Du avfärdar till och med de kvinnor som ser mensen som ett positivt kraftuttryck som "new-age-psychon som yrar om den kvinnliga urkraften".
Jag förstår inte din bloggpost alls. Vad vill du med din mens? Kunna vara öppen med att du har mens - då får du allt vara öppen med den. Vill du att den ska ses som nåt positivt? Då får du nog faktiskt själv se den som något positivt.
Och för övrigt, mensblod är inte så farligt. Det smakar lite järn när man tuggar skäggbiff men värre än så är det inte.
Du kan höra av dig via kommentarerna om du vill utveckla vad du egentligen vill säga om det här med mens. Om du vill veta min åsikt så är jag helt OK med att du har mens och att du skryter med den. Mejla gärna nästa gång du har mens och berätta hur stor mängd och vilken färg, jag lovar att hålla det för mig själv om du vill testa hur det känns att inte smussla. Men jag kan inte uttala mig å alla mäns vägnar. För det finns inte "män" och "kvinnor", bara en massa individer av manskön och kvinnokön.
På annan plats försöker Lisa i spåret av en flashbacktråd där hon kritiserats antyda att bloggposten skulle vara rolig. Syftet kan ha varit gott men hon missade mål... för typ hur kul var den? Århundradets äldsta skämt eftersom det är från förra århundradet (en ståuppare i Sverige skojade då om att män skulle ha turbomensskydd) och inte ens var roligt då.
I övrigt är det helt enkelt så att Lisa precis som så många andra kvinnor inte tar något individuellt ansvar för sin situation. Notera mängden "man skall" och prat om "män" och "kvinnor", allt är grupper, inget är Lisa. Allt bara "är", inget kan förändras.
I min första fasta relation med en tjej låtsades jag gå ut ur rummet när hon skulle byta tampong, jag klampade med fötterna och stängde dörren framför mig. Sen vände jag om och spanade in när hon drog ut tampongen ur sitt kön. Jag hade velat skriva fitta men det är tydligen ett fult ord för det kvinnliga könet som ju är som en blomma och därför ska heta snippan. Right. Anyways, våra blickar möttes samtidigt och hon hanterade det väl (för att ha varit 19 vid tidpunkten) och vi skrattade och möttes och fascinerades av våra kön.
Varför smusslar kvinnor med sin mens? För Lisa verkar det vara så att kvinnor smusslar för att de är kvinnor. Hon avslutar sin bloggpost med följande tankeväckande rader:
"Fast nu är det ju inte de som har mens utan vi. Och det där klumpiga blodet som rinner ur oss en gång var fjärde vecka är bara pinsamt, som ett litet lyte som man gör sitt bästa för att dölja, ungefär som vi får lära oss att klä oss på ett sätt som gör att den fula päronformen på våra kroppar inte blir så jävla uppenbar. Mens, moi?!"
Jag förstår inte, Lisa. Vad är det du vill säga? Du får gärna höra av dig till mig angående det här ämnet och utveckla dina tankar mer, för jag vill förstå. Om det var män som hade mens, då skulle mens vara naturligt och nåt man skröt med, för så är män beskaffade och män bestämmer allt? Men nu är det kvinnor som har mens och då är ni tvungna att dölja det? Men... vem är det som lär er att klä er i kläder som döljer päronformen? En man eller en kvinna?
Och päronformen, det är ju den attraktiva formen på en kvinna - så varför lär ni varandra att dölja den? Om man då med päronform menar smal midja och stor röv?
Jag har ingenting emot mensblod, det är ett fullkomligt naturligt fenomen som bara är och existerar och finns där för att vi ska kunna skapa liv. Och jag är man. Så alla män är inte skapta likadant, fast jag inte förstår riktigt vad män har med ditt mensdöljande att göra.
En man skulle enligt dig, Lisa, inte tveka att låta ett använt mensskydd ligga framme första gången en ny flickvän kom hem. Förmodligen tar du här och för över fenomenet använda-kalsonger-framme och tänker dig att män skulle agera likadant - men kvinnor "kan" inte göra så. Faktum är att du inte ens pratar om använda tamponger, du pratar om att bara ha dem liggande framme, överhuvudtaget!
Men har du testat? Har du provat att prata om ditt mensblod med en kille och en pojkvän? Har du testat att låta lite tamponger och trosskydd ligga framme? Om inte, varför? Vem är det som hindrar dig? Vad händer om du låter dem ligga framme?
Varför kan inte en kvinna göra det? Varför kan inte DU vara den där kvinnan som är helt naturlig med sina kroppsfunktioner såsom kiss, bajs, mensblod, rapar och annat som alla har och ingen saknar? Måste en konsensus råda i samhället för att du ska våga slappna av? Måste du ha godkännande av mig och alla män för att slappna av?
Tillbaka till vem som lärde dig att dölja dina former (hur är det nu, ska formerna framhävas för att behaga mannen eller döljas för att behaga mannen, jag förstår aldrig vilket vi egentligen gav direktiv om på konferensen "Män Bestämmer Allt 2007"?), vem var det?
Vem lärde dig att mensen ska döljas? Att man ska skämmas för den?
En kvinna eller en man?
Du avfärdar till och med de kvinnor som ser mensen som ett positivt kraftuttryck som "new-age-psychon som yrar om den kvinnliga urkraften".
Jag förstår inte din bloggpost alls. Vad vill du med din mens? Kunna vara öppen med att du har mens - då får du allt vara öppen med den. Vill du att den ska ses som nåt positivt? Då får du nog faktiskt själv se den som något positivt.
Och för övrigt, mensblod är inte så farligt. Det smakar lite järn när man tuggar skäggbiff men värre än så är det inte.
Du kan höra av dig via kommentarerna om du vill utveckla vad du egentligen vill säga om det här med mens. Om du vill veta min åsikt så är jag helt OK med att du har mens och att du skryter med den. Mejla gärna nästa gång du har mens och berätta hur stor mängd och vilken färg, jag lovar att hålla det för mig själv om du vill testa hur det känns att inte smussla. Men jag kan inte uttala mig å alla mäns vägnar. För det finns inte "män" och "kvinnor", bara en massa individer av manskön och kvinnokön.
2007-11-30
Darwin tuggar vidare
En 14-årig pojke dog i USA sen han vägrat ta emot en blodtransfusion. Jag tycker detta dels är en vinst för valfriheten och rätten att bestämma över sin egen existens, rätten att avgöra om man vill eller inte vill leva, dels en vinst för Darwin.
En levande individ som inte har självbevarelsedriften att bevara sin egen existens och avslutar den innan han hinner fortplanta sig har ju rensat upp i genpoolen och kan nomineras för det sk Darwin Award. Här har vi ett fantastiskt exempel.
Föräldrarna ville tvinga pojken att ta transfusionen, men pojken vägrade. Hur det kan vara ett problem förstår jag inte - men var inte föräldrarna också Jehovas? De kommer brinna i helvetet för sina synder. Hoppsan, religionens dekret var inte mycket värda ställda inför ofelbart faktum att barnet skulle dö om de inte bröt mot dem. Eller var ungen värvad av sekten? Och föräldrarna ateister?
Komplicerad fråga men till syvende och sist måste man få välja själv om man ska leva eller dö... fast kanske inte vid 14 års ålder?
Undras just om domaren var religiös? Vad hade en ateistisk domare dömt?
Om man kan tvinga ett barn att ta en blodtransfusion, kan man tvinga det att äta lithium? Gå i terapi för homosexualitet? Vilka rättigheter har egentligen ett barn? Mot sina föräldrar?
Ingen tragedi det här - han valde och dog nöjd i tron att han skulle komma till himlen (fast får alla Jehovas plats där... nä, de har väl ett fast antal?). Han fick leva och dö som han ville, tänk om alla fick det?
En levande individ som inte har självbevarelsedriften att bevara sin egen existens och avslutar den innan han hinner fortplanta sig har ju rensat upp i genpoolen och kan nomineras för det sk Darwin Award. Här har vi ett fantastiskt exempel.
Föräldrarna ville tvinga pojken att ta transfusionen, men pojken vägrade. Hur det kan vara ett problem förstår jag inte - men var inte föräldrarna också Jehovas? De kommer brinna i helvetet för sina synder. Hoppsan, religionens dekret var inte mycket värda ställda inför ofelbart faktum att barnet skulle dö om de inte bröt mot dem. Eller var ungen värvad av sekten? Och föräldrarna ateister?
Komplicerad fråga men till syvende och sist måste man få välja själv om man ska leva eller dö... fast kanske inte vid 14 års ålder?
Undras just om domaren var religiös? Vad hade en ateistisk domare dömt?
Om man kan tvinga ett barn att ta en blodtransfusion, kan man tvinga det att äta lithium? Gå i terapi för homosexualitet? Vilka rättigheter har egentligen ett barn? Mot sina föräldrar?
Ingen tragedi det här - han valde och dog nöjd i tron att han skulle komma till himlen (fast får alla Jehovas plats där... nä, de har väl ett fast antal?). Han fick leva och dö som han ville, tänk om alla fick det?
Tvångsanslutning kanske aldrig var en bra idé?
Jag har aldrig trott på Gud. Jag blev inte döpt som barn (född -73) och jag vägrade konfirmera mig för att få presenter eftersom det skulle innebära att hyckla. De flesta som konfirmerade sig som jag kände satt mest och garvade åt töntarna som skulle undervisa dem i sagornas värld och gjorde djävulstecken bakom biblarna.
Ändå var jag på något sjukt sätt med i Svenska Kyrkan. Hur gick det till? Hur kunde Svenska Kyrkan själv gå med på att tvångsansluta folk som inte hade något val?
Medlemsraset fortsätter och jag kan bara säga att det är bra det. Organiserad religion är väldigt konstigt och svårförståeligt för mig. Är jag emot det? Nej. Jag är emot kyrkans inflytande över mig. Ju färre medlemmar, desto mindre makt och inflytande och därför färre beslut baserade på en källa lika tillförlitlig och faktabaserad som Alfons och Molgan.
Tro vad du vill, men begär inte att du ska få bestämma över mig genom att hänvisa till en hatfull folkmördande Gud som beskrivs i en sagobok. Tror du på tomten också eller?
Här är för övrigt några av mina favoritpassager i bibeln:
Hes 23:19-20:
Men hon horade mer och mer. Hon mindes sin ungdom när hon horade i Egypten, och hon upptändes av begär efter vällustingarna där med kön som åsnor och säd som hingstar.
Äh, vi nöjer oss där. Det där är bland det roligaste jag läst på länge...
Ändå var jag på något sjukt sätt med i Svenska Kyrkan. Hur gick det till? Hur kunde Svenska Kyrkan själv gå med på att tvångsansluta folk som inte hade något val?
Medlemsraset fortsätter och jag kan bara säga att det är bra det. Organiserad religion är väldigt konstigt och svårförståeligt för mig. Är jag emot det? Nej. Jag är emot kyrkans inflytande över mig. Ju färre medlemmar, desto mindre makt och inflytande och därför färre beslut baserade på en källa lika tillförlitlig och faktabaserad som Alfons och Molgan.
Tro vad du vill, men begär inte att du ska få bestämma över mig genom att hänvisa till en hatfull folkmördande Gud som beskrivs i en sagobok. Tror du på tomten också eller?
Här är för övrigt några av mina favoritpassager i bibeln:
Hes 23:19-20:
Men hon horade mer och mer. Hon mindes sin ungdom när hon horade i Egypten, och hon upptändes av begär efter vällustingarna där med kön som åsnor och säd som hingstar.
Äh, vi nöjer oss där. Det där är bland det roligaste jag läst på länge...
2007-11-28
Återvänder till Downs Syndrom
I kommentarerna till denna artikel avslöjas den illa dolda agendan hos Svante Linusson, nämligen att synas i media som representant för Stockholmspartiet. Gå gärna in på hans matematiksida på KTH och kolla själv. Han är alltså politiker. Typiskt. Hans agenda kan faktiskt ha varit helt personlig, det kan vara så.
Jaja, hur som helst, debatten går högt på nätet och i flera bloggar kan man hitta folk som nappar, folk som såklart OCKSÅ är politiker. Mycket åsikter men ingen som stannar upp och tänker efter. Vad är alternativen? Bra är också att någon kom med det jag efterlyste, en nyanserad bild av personer med Downs syndrom. Svante gullar med sin dotter som är ett år - men tre månader "efter" och menar att en niomånaders bebis också är underbar. Ett konstigt resonemang. Hur "underbar" är en 40-årig person med en IQ på 30-75? Kommer Svante gulla med den? Citat från bloggen: "Verkligheten är långt ifrån idyllprogrammen på TV med glada muppar som blir rikskändisar. Verkligheten är ofta följande: Föräldrar som är över 40 år får barn med Downs syndrom. De första 10 åren orkar de med - sen får samhället rycka in och ta över, och då är det oftast försent på punkten bortskämdhet. Många med Downs särbehandlas enormt av sina föräldrar - vilket gör att de inte bara har handikappets alla problem - de är grovt bortskämda också."
Många jämför med Kina och menar att där aborterar man kvinnofoster och det är hemskt. Att vara kvinna och att ha Downs syndrom är dock inte jämförbart, anser jag. Det är dessutom lagligt att abortera kvinnliga foster i Sverige, eftersom vi har fri aborträtt. Notera att jag tycker det är fel att abortera baserat på kön - men det är jag det.
Snabb genomgång.
Bloggen Konservativa tankar jämför fosterdiagnostik med rasbiologi. Föreslagen lösning på problemet med det fria valet är förstås att inskränka det: "Är det verkligen rimligt att forska inom dessa områden är min stora fråga?". Dvs forskning ska styras av kristna (som bloggförfattaren) och de ska bestämma vilka kunskaper vi får söka. Bloggförfattaren hänvisar till historien men borde kanske undersöka kyrkans roll i forskningen genom tiderna och notera att kyrkan alltid haft fel. Galileo Galilei anyone? Staten ska inte bestämma vad som ska forskas på och vilka svar vi får söka - ej heller kyrkan.
Sen kommer Fru Bråttoms Blogg - och hon verkar haft bråttom med att skriva sitt inlägg eftersom hon också hoppar lite i galen tunna. Ingen föreslår att vi ska förbjuda barn att födas, förslaget handlar om information och det fria valet. Citat: "Jag kan inte annat än att hålla med honom. Vilket slags samhälle får vi när vi medvetet satsar på att sortera bort alla dem som avviker från normen? Vilket blir nästa steg? Har vi ingenting lärt av historien? Och om det är ok att sortera bort ett barn med Downs syndrom i Sverige, varför är det då inte ok att sortera bort ett flickfoster i Kina?"
"Det här borde verkligen vara en fråga för mitt parti"
Det framgår inte vilket parti men min fråga är helt enkelt: vad ska göras? Ska vi inskränka aborträtten till att endast omfatta friska barn? Eller?
Och att vara kvinna är att tillhöra ett kön, att ha Downs syndrom är att ha en genetisk avvikelse som leder till stora problem och att man behöver mycket hjälp. Det ena är INTE en avvikelse. Könet alltså.
Note till bloggaren ovan: I Sverige har vi sagt att det är OK att sortera bort ALLA barn, utan frågor. Hur ska vi ändra det på något sätt? Förbjuda KUB? Förbjuda abort? Har man inte svar på de frågorna bör man inte ta upp debatten ens kanske?
Nästa bloggare, All I Want, Monicas blogg, undrar "Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas."
I ett pluralistiskt samhälle får både den som accepterar livets imperfektioner finnas och den som inte gör det. Så varför kan inte Monica acceptera att andra inte accepterar samma sak som henne? Kamp mot ärftliga sjukdomar kan knappast jämföras med kosmetisk kirurgi, att slippa Alzheimers är väsensskilt från att vilja ha jättebröst. Med genteknik kan vi kanske i framtiden få bägge. Vem ska välja? Individen såklart.
Jullans blogg kallar detta den bästa artikel hon läst på länge. Jullan är kristdemokrat och för dem är etiska frågor viktiga. Citatet är "Är det rimligt att vi ska satsa en massa skattepengar på tester som i slutändan syftar till att sortera bort barn? Nej, långt ifrån. Det är inte bara orimligt utan vittnar på många sätt om en horribel människosyn"
Alternativet är att förbjuda fosterdiagnostik och begränsa aborträtten, återigen. Och detta då för folk som kanske inte delar jullans människosyn och även människor som inte är kristna. Jag kommenterade hennes blogg och hon svarade trevligt nog. Hon konstaterar att hon inte vill ändra abortlagstiftningen och hon undrar om vi ska satsa skattepengar på att selektera bort människor. Men har hon frågat de blivande föräldrarna? Ska vi pressa alla blivande föräldrar att tycka samma sak, nämligen att alla barn är välkomna? Hur då? Det är en myt att aborter görs trivialt, så att ni vet. Det kanske förekommer men det är nog mindre än antiabortfolket gör gällande. Det beror också lite på hur man frågar, två varianter nedan:
1. Skulle du vilja föda ett fullt friskt barn utan ärftliga sjukdomar?
Andelen som skulle svara ja måste vara nära 100%, väldigt få människor önskar sig sjukdomar och problem.
2. Skulle du vilja abortera ditt barn om du visste att det hade Downs?
Färre skulle våga svara ja på den här frågan, även om de skulle vilja göra abort. Det är ju dessutom en hypotetisk fråga så vad de svarar är egentligen ointressant, men om du hade en kamera riktad mot dem samtidigt skulle de svårligen ens VÅGA svara "ja, vi vill ha ett fullt friskt barn".
Sen har vi Lokessons blogg som verkar mena att om man aborterar foster som har fel så är man osolidarisk med de som inte gör det - eftersom handikappet blir mer ovanligt och därför sticker de som har det ut än mer. Öh? Återigen, vad blir lösningen? Vi ska inte uppmuntra till abort - men ska vi uppmuntra att behålla av solidariska skäl?
Birger Schlaug drar till med Hitler. Nuff said. Vad det har med saken att göra vet jag inte.
Alltså, gott folk. Kontentan är denna:
Två personer väntar barn. Dessa anser jag har rätt till så mycket information som de önskar sig. Givet den information de får har de rätt enligt svensk lag att fatta vilka beslut de vill, utan att bli ifrågasatta. T.ex. abort innan vecka 18.
Om man ska vara emot detta måste man förklara hur detta "emot" ska manifestera sig utan stora och konstiga inskränkningar av dessa rättigheter. Ska man förbjuda fosterdiagnostik - då kommer vi få illegal sådan, t.ex. på Åland. Alla föräldrar i väntan (som har råd) kommer åka dit för att utröna hur det ligger till med barnet man väntar. Ska dessa då jagas med polisen? Hur ska de straffas?
Ska aborträtten inskränkas till att endast omfatta friska barn? Är inte det ganska omvänt? Så då ska den kanske tas bort helt? Eller ska en kommitté granska fallet och avgöra om den som vill göra abort gör denna abort på politiskt korrekta grunder?
Återigen, min åsikt står fast, pluralism behövs. Dvs människor måste få välja själva på egen hand med bästa möjliga tillgängliga information. Utan inblandning. Vi ser ovan via några ganska glasklara resonemang att inblandning i denna frågan skulle skapa mer problem än det skulle lösa.
Jaja, hur som helst, debatten går högt på nätet och i flera bloggar kan man hitta folk som nappar, folk som såklart OCKSÅ är politiker. Mycket åsikter men ingen som stannar upp och tänker efter. Vad är alternativen? Bra är också att någon kom med det jag efterlyste, en nyanserad bild av personer med Downs syndrom. Svante gullar med sin dotter som är ett år - men tre månader "efter" och menar att en niomånaders bebis också är underbar. Ett konstigt resonemang. Hur "underbar" är en 40-årig person med en IQ på 30-75? Kommer Svante gulla med den? Citat från bloggen: "Verkligheten är långt ifrån idyllprogrammen på TV med glada muppar som blir rikskändisar. Verkligheten är ofta följande: Föräldrar som är över 40 år får barn med Downs syndrom. De första 10 åren orkar de med - sen får samhället rycka in och ta över, och då är det oftast försent på punkten bortskämdhet. Många med Downs särbehandlas enormt av sina föräldrar - vilket gör att de inte bara har handikappets alla problem - de är grovt bortskämda också."
Många jämför med Kina och menar att där aborterar man kvinnofoster och det är hemskt. Att vara kvinna och att ha Downs syndrom är dock inte jämförbart, anser jag. Det är dessutom lagligt att abortera kvinnliga foster i Sverige, eftersom vi har fri aborträtt. Notera att jag tycker det är fel att abortera baserat på kön - men det är jag det.
Snabb genomgång.
Bloggen Konservativa tankar jämför fosterdiagnostik med rasbiologi. Föreslagen lösning på problemet med det fria valet är förstås att inskränka det: "Är det verkligen rimligt att forska inom dessa områden är min stora fråga?". Dvs forskning ska styras av kristna (som bloggförfattaren) och de ska bestämma vilka kunskaper vi får söka. Bloggförfattaren hänvisar till historien men borde kanske undersöka kyrkans roll i forskningen genom tiderna och notera att kyrkan alltid haft fel. Galileo Galilei anyone? Staten ska inte bestämma vad som ska forskas på och vilka svar vi får söka - ej heller kyrkan.
Sen kommer Fru Bråttoms Blogg - och hon verkar haft bråttom med att skriva sitt inlägg eftersom hon också hoppar lite i galen tunna. Ingen föreslår att vi ska förbjuda barn att födas, förslaget handlar om information och det fria valet. Citat: "Jag kan inte annat än att hålla med honom. Vilket slags samhälle får vi när vi medvetet satsar på att sortera bort alla dem som avviker från normen? Vilket blir nästa steg? Har vi ingenting lärt av historien? Och om det är ok att sortera bort ett barn med Downs syndrom i Sverige, varför är det då inte ok att sortera bort ett flickfoster i Kina?"
"Det här borde verkligen vara en fråga för mitt parti"
Det framgår inte vilket parti men min fråga är helt enkelt: vad ska göras? Ska vi inskränka aborträtten till att endast omfatta friska barn? Eller?
Och att vara kvinna är att tillhöra ett kön, att ha Downs syndrom är att ha en genetisk avvikelse som leder till stora problem och att man behöver mycket hjälp. Det ena är INTE en avvikelse. Könet alltså.
Note till bloggaren ovan: I Sverige har vi sagt att det är OK att sortera bort ALLA barn, utan frågor. Hur ska vi ändra det på något sätt? Förbjuda KUB? Förbjuda abort? Har man inte svar på de frågorna bör man inte ta upp debatten ens kanske?
Nästa bloggare, All I Want, Monicas blogg, undrar "Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas."
I ett pluralistiskt samhälle får både den som accepterar livets imperfektioner finnas och den som inte gör det. Så varför kan inte Monica acceptera att andra inte accepterar samma sak som henne? Kamp mot ärftliga sjukdomar kan knappast jämföras med kosmetisk kirurgi, att slippa Alzheimers är väsensskilt från att vilja ha jättebröst. Med genteknik kan vi kanske i framtiden få bägge. Vem ska välja? Individen såklart.
Jullans blogg kallar detta den bästa artikel hon läst på länge. Jullan är kristdemokrat och för dem är etiska frågor viktiga. Citatet är "Är det rimligt att vi ska satsa en massa skattepengar på tester som i slutändan syftar till att sortera bort barn? Nej, långt ifrån. Det är inte bara orimligt utan vittnar på många sätt om en horribel människosyn"
Alternativet är att förbjuda fosterdiagnostik och begränsa aborträtten, återigen. Och detta då för folk som kanske inte delar jullans människosyn och även människor som inte är kristna. Jag kommenterade hennes blogg och hon svarade trevligt nog. Hon konstaterar att hon inte vill ändra abortlagstiftningen och hon undrar om vi ska satsa skattepengar på att selektera bort människor. Men har hon frågat de blivande föräldrarna? Ska vi pressa alla blivande föräldrar att tycka samma sak, nämligen att alla barn är välkomna? Hur då? Det är en myt att aborter görs trivialt, så att ni vet. Det kanske förekommer men det är nog mindre än antiabortfolket gör gällande. Det beror också lite på hur man frågar, två varianter nedan:
1. Skulle du vilja föda ett fullt friskt barn utan ärftliga sjukdomar?
Andelen som skulle svara ja måste vara nära 100%, väldigt få människor önskar sig sjukdomar och problem.
2. Skulle du vilja abortera ditt barn om du visste att det hade Downs?
Färre skulle våga svara ja på den här frågan, även om de skulle vilja göra abort. Det är ju dessutom en hypotetisk fråga så vad de svarar är egentligen ointressant, men om du hade en kamera riktad mot dem samtidigt skulle de svårligen ens VÅGA svara "ja, vi vill ha ett fullt friskt barn".
Sen har vi Lokessons blogg som verkar mena att om man aborterar foster som har fel så är man osolidarisk med de som inte gör det - eftersom handikappet blir mer ovanligt och därför sticker de som har det ut än mer. Öh? Återigen, vad blir lösningen? Vi ska inte uppmuntra till abort - men ska vi uppmuntra att behålla av solidariska skäl?
Birger Schlaug drar till med Hitler. Nuff said. Vad det har med saken att göra vet jag inte.
Alltså, gott folk. Kontentan är denna:
Två personer väntar barn. Dessa anser jag har rätt till så mycket information som de önskar sig. Givet den information de får har de rätt enligt svensk lag att fatta vilka beslut de vill, utan att bli ifrågasatta. T.ex. abort innan vecka 18.
Om man ska vara emot detta måste man förklara hur detta "emot" ska manifestera sig utan stora och konstiga inskränkningar av dessa rättigheter. Ska man förbjuda fosterdiagnostik - då kommer vi få illegal sådan, t.ex. på Åland. Alla föräldrar i väntan (som har råd) kommer åka dit för att utröna hur det ligger till med barnet man väntar. Ska dessa då jagas med polisen? Hur ska de straffas?
Ska aborträtten inskränkas till att endast omfatta friska barn? Är inte det ganska omvänt? Så då ska den kanske tas bort helt? Eller ska en kommitté granska fallet och avgöra om den som vill göra abort gör denna abort på politiskt korrekta grunder?
Återigen, min åsikt står fast, pluralism behövs. Dvs människor måste få välja själva på egen hand med bästa möjliga tillgängliga information. Utan inblandning. Vi ser ovan via några ganska glasklara resonemang att inblandning i denna frågan skulle skapa mer problem än det skulle lösa.
Pluralism är otroligt viktigt
En väldigt intressant artikel dök upp idag i SvD om Downs syndrom eller rättare sagt, ett test som kan användas för att upptäcka Downs syndrom tidigt och tillförlitligt vid en graviditet. Artikelförfattaren har själv en dotter som har Downs syndrom och tycker naturligtvis att det inte är så farligt. Och det är det nog inte.
Han angiper Birgitta Rydberg och det tycker jag är bra, jag har inget till övers för henne. Men jag tycker argumentationen haltar lite, samtidigt som jag är kluven i frågan.
T.ex. tar han upp ekonomiska frågor och det blir alltid väldigt vanskligt - för då kan man argumentera emot på ekonomisk basis. Han menar att reformen med att införa det här nya testet på bred front kommer kosta 20 miljoner kronor och antalet födda barn med Downs syndrom kommer minska från 20 till 10, en kostnad på två miljoner per foster.
Där har vi problemet, där tar man ett ekonomiskt argument - jag kan kontra med att om en person med Downs syndrom kostar skattebetalarna mer än två miljoner under sin livstid så har vi gått plus. Hurra! Då är ju reformen inte dyr, då är den en besparing, en vinstaffär. Ekonomi är inte det man ska basera sina livsval på, helst.
Jag undrar om Birgitta tänkt så? Att det är en vinstaffär.
Svante går vidare och säger följande:
"Det är viktigt att påpeka att precis som den blivande mamman i Kina kan ha mycket goda anledningar att abortera ett flickfoster kan man inte i Sverige skuldbelägga enskilda föräldrar som vill kunna sortera bort ett foster med Downs syndrom."
Fast sortera bort låter ju inte vidare fräscht. Det låter lite som att du skuldbelägger dem ändå, Svante.
Det jag undrar är vad Svante tyckte innan han fick sin dotter? Jag respekterar ju hans val att föda henne men under dotterns livstid kommer ju Svante få stöd av skattepengar jag betalar. Han tycker inte att vi ska lägga 20 miljoner på att hindra födseln av barn (fast egentligen är det information) - i en sann demokrati borde jag då få tycka att vi inte ska lägga en spänn på hjälp till barn med Downs syndrom? De kommer ju aldrig starta börsbolag, uppfinna en fantastisk produkt som skapar arbetstillfällen och så vidare?
Men vad har man då för människosyn?
Den man väljer själv. Man får väl tycka vad man vill?
Om testet inte hade finansierats av landstinget utan erbjudits som en produkt när man kommit till mödravårdscentralen, hur hade han sett på det då? Dvs han betalar inte för testet, inte jag heller, utan den som är intresserad av det? Det måste ju vara OK (om man är kvar vid det ekonomiska resonemanget alltså) antar jag? Förmodligen skulle ungefär lika många barn aborteras, eller sorteras bort som Svante själv kallar det.
Från var och en efter förmåga - till var och en efter behov. Om behoven är för stora kan man ju tänka sig att man förverkar sin rätt att existera. Något som vi sett från barnhem i Rumänien och som det ryktas om att Nordkorea sysslar med - gallring. Kollektivet får inte försvagas. Om man inte har någon förmåga alls, då har man inte rätt att ha behov.
Här kommer vi till min artikels rubrik, att pluralism är viktigt.
När jag var yngre var jag mer vänster. Om man är vänster så är det inte helt onaturligt att tänka sig att utvecklingsstörda, personer med Downs syndrom, gravt handikappade och personer med liknande problem enbart är en belastning för samhället. De har enorma behov och kostar många gånger mer än en "normal" individ som ju betalar till samhället istället för att kosta samhället något. Som tack för bidraget ser vi till att hålla den normale under armarna om han skulle råka ut för något senare i livet - det är kontraktet så att säga.
Jag såg personer med Downs syndrom i min skola och fann dem mest väldigt irriterande / äckliga (killen som tog en hel smörkniv direkt från paketet in i munnen i skolan och sen stoppade tillbaka den i paketet t.ex.), jag kunde inte relatera till dem eller kommunicera med dem alls.
Varför skulle de få finnas?
Vad kostar egentligen en person med Downs syndrom under sin livstid? Varför inte bara gallra och endast tillåta "funktionella" människor delta i samhället? Inga nya idéer det här, jag var nog inte den förste som tänkte att vi borde ha lite bättre bas att stå på. Jag har hört ryktas att andra tänkare tänkte samma sak.
Sen började jag förstå mig på det här med individens rättigheter - när jag inte följde strömmen och bara gick i fåran. Det var tidigt - jag spelade inte ishockey utan höll på med datorer och rollspel och serier och läste böcker och så vidare. Att avvika är inte lätt alltid. Nu är såna företeelser inget konstigt men personer i Sveriges riksdag köpte ett tag argument om att rollspelare var satanister och / eller terrorister under träning. Hårdrocken jag lyssnade på tidvis orsakade självmord. Moralpanik i varje hörn.
Det finns en historia om Mozart eller någon annan stor konstnär vars mor födde honom som barn nummer 13 efter att typ fem innan dött, tre varit missbildade och hon var blind och liknande. Skulle du ha rekommenderat en abort? Då hade vi inte haft Mozart.
Då kan kollektivisten i mig argumentera "Men en person med Downs syndrom kommer inte skriva en symfoni".
Vilket är helt irrelevant. Frågan handlar egentligen om huruvida jag har rätt att stå vid sidan om och diktera villkoren för hur någon annan får leva och existera. Har jag ens rätt att definiera att en person inte får finnas, inte får födas, om denne inte åtminstone kan tillföra och producera något i vårt samhälle?
Om man följer något slags gul regel uttänkt av någon nån gång... så blir det lättare.
Om jag skulle bli far, skulle jag vilja att någon annan bestämde om mitt blivande barn skulle få leva eller inte?
Vem svarar ja på den frågan? Ren spekulation, inte många. Att föda ett barn kan svårligen sägas vara något som kan skada någon annan. Tänk den frågan:
Om jag blev skadad av någon annan, skulle jag vilja ha hjälp att stoppa det?
Jag svarar ja på den frågan - så om jag skadar någon måste rimligtvis denne få stoppa mig.
Att Svante lät sin dotter få finnas skadar inte mig. Det tog ett par år men till slut landade jag där... och det är det som är Pluralism, mångfald. Jag kan inte förvänta mig att få diktera omvärldens beskaffenhet.
Att någon är utvecklingsstörd skadar inte mig. Inte heller att de är feta. Eller muslimer. Eller kristna. Eller från Afrika, Asien eller USA.
Den ende som ska välja är föräldern. Och där har vi helt enkelt helt oinskränkt aborträtt, vår främsta harm-reduction-bestämmelse någonsin. Jag själv t.ex. tycker att foster är liv och är mycket tveksam till att göra abort - inte till att det ska vara lagligt. Jag är också tveksam till att få ett barn som är utvecklingsstört. Jag är oerhört intellektuell och tja, Svante konstaterar att hans dotter är tre månader efter nu - men en niomånaders bebis är ju också underbar. Personer som inte är lika intelligenta som mig är dock inte alls underbara, från Wikipedia: "Most individuals with Down syndrome have mental retardation in the mild (IQ 50–70) to moderate (IQ 35–50) range". När bebisen inte är en bebis längre så är dennes intellektuella nivå fortfarande efter, men förmodligen med mer än tre månader. Och det känns läbbigt. Jag är inte bekväm med det. Jag vill ha ett barn som är intelligent på samma sätt som jag. Jag vill ha ett barn som är som jag... min åsikt om pluralism omfattar bara alla andra utom mitt barn, eller något sånt.
En konflikt helt enkelt. Den kanske löser sig när det kommer till kritan. Svante verkar ju positiv. Men, host, får man någonsin höra några andra röster än de positiva i media? Alltså, förmodligen finns det ju nån därute som blivit jävligt bitter av att få ett utvecklingsstört barn - vem för deras talan?
Så vad blir min poäng? Finns det någon?
Nej, det finns ingen poäng. Du måste själv välja hur du vill göra. Kanske ska du tacka nej helt enkelt när de föreslår ett test när du väntar barn. Så gjorde man förr och det tog oss hit. Men förr lär de ju ha satt ut barnen med Downs i skogen till vargen så vi kanske inte ska göra allt som de gjorde det förr i tiden.
Gallringen ska ske om du vill gallra. Eller bespara dig själv. Eller barnet. Eller hur du nu rationaliserar det. När Birgitta "Jag vill att knarkare dör" Rydberg lägger förslaget om att tvångsabortera foster, då kommer jag skrika högt. Men att kunna erbjuda möjligheten att ta reda på det... jag blir inte upprörd. I framtiden kommer kristna högern i USA förmodligen kunna ta reda på om deras barn har en bög-gen. I ungefär samma sekund kommer de överge sin anti-abort-hållning... inofficiellt i alla fall, och se till att bögarna inte föds. Eftersom de är dumma i huvudet. Ska jag tvinga dem att föda sina bögbarn? Öh, nej. För det finns andra, icke-galna människor som är bättre lämpade att uppfostra homosexuella barn. Vi andra nöjer oss kanske med att sortera fram de bra äggen och de bra spermierna och föda lite übermensch. Se filmen Gattaca. Inspirerande.
Om vi ska "stoppa" detta, då blir det också än sjukare, kom ihåg det. Då måste vi t.ex. inskränka aborträtten antingen helt (alla ska födas) eller till att bara omfatta barn som är helt friska - de aborteras då förmodligen för att de är helt och genuint oönskade, till skillnad från barn med Downs syndrom som bara är oönskade på grund av fördomar. Så då blir det så att den som gör ett KUB-test och får svaret Downs måste hindras från att göra abort emedan någon som INTE gör ett KUB-test och gör abort inte hindras.
Reagera inte med ryggmärgen utan tänk efter: ska du och jag bestämma åt någon annan - eller måste denne få välja själv? Jag vill inte längre tvinga någon att abortera sitt barn - men jag vill heller inte tvinga någon att föda ett barn! Jag vill inte tvinga någon att göra KUB-test - men jag vill heller inte hindra någon att göra KUB-testet.
För den här frågan går inte att lösa - så vi kanske bara ska avstå och låta folk bestämma över sina liv och kroppar SJÄLVA?
Jag förstår nämligen inte skillanden mellan att tvinga någon att abortera och att tvinga någon att föda. Det ser ut som om det är tvång bägge två och det är jag allergisk mot.
Han angiper Birgitta Rydberg och det tycker jag är bra, jag har inget till övers för henne. Men jag tycker argumentationen haltar lite, samtidigt som jag är kluven i frågan.
T.ex. tar han upp ekonomiska frågor och det blir alltid väldigt vanskligt - för då kan man argumentera emot på ekonomisk basis. Han menar att reformen med att införa det här nya testet på bred front kommer kosta 20 miljoner kronor och antalet födda barn med Downs syndrom kommer minska från 20 till 10, en kostnad på två miljoner per foster.
Där har vi problemet, där tar man ett ekonomiskt argument - jag kan kontra med att om en person med Downs syndrom kostar skattebetalarna mer än två miljoner under sin livstid så har vi gått plus. Hurra! Då är ju reformen inte dyr, då är den en besparing, en vinstaffär. Ekonomi är inte det man ska basera sina livsval på, helst.
Jag undrar om Birgitta tänkt så? Att det är en vinstaffär.
Svante går vidare och säger följande:
"Det är viktigt att påpeka att precis som den blivande mamman i Kina kan ha mycket goda anledningar att abortera ett flickfoster kan man inte i Sverige skuldbelägga enskilda föräldrar som vill kunna sortera bort ett foster med Downs syndrom."
Fast sortera bort låter ju inte vidare fräscht. Det låter lite som att du skuldbelägger dem ändå, Svante.
Det jag undrar är vad Svante tyckte innan han fick sin dotter? Jag respekterar ju hans val att föda henne men under dotterns livstid kommer ju Svante få stöd av skattepengar jag betalar. Han tycker inte att vi ska lägga 20 miljoner på att hindra födseln av barn (fast egentligen är det information) - i en sann demokrati borde jag då få tycka att vi inte ska lägga en spänn på hjälp till barn med Downs syndrom? De kommer ju aldrig starta börsbolag, uppfinna en fantastisk produkt som skapar arbetstillfällen och så vidare?
Men vad har man då för människosyn?
Den man väljer själv. Man får väl tycka vad man vill?
Om testet inte hade finansierats av landstinget utan erbjudits som en produkt när man kommit till mödravårdscentralen, hur hade han sett på det då? Dvs han betalar inte för testet, inte jag heller, utan den som är intresserad av det? Det måste ju vara OK (om man är kvar vid det ekonomiska resonemanget alltså) antar jag? Förmodligen skulle ungefär lika många barn aborteras, eller sorteras bort som Svante själv kallar det.
Från var och en efter förmåga - till var och en efter behov. Om behoven är för stora kan man ju tänka sig att man förverkar sin rätt att existera. Något som vi sett från barnhem i Rumänien och som det ryktas om att Nordkorea sysslar med - gallring. Kollektivet får inte försvagas. Om man inte har någon förmåga alls, då har man inte rätt att ha behov.
Här kommer vi till min artikels rubrik, att pluralism är viktigt.
När jag var yngre var jag mer vänster. Om man är vänster så är det inte helt onaturligt att tänka sig att utvecklingsstörda, personer med Downs syndrom, gravt handikappade och personer med liknande problem enbart är en belastning för samhället. De har enorma behov och kostar många gånger mer än en "normal" individ som ju betalar till samhället istället för att kosta samhället något. Som tack för bidraget ser vi till att hålla den normale under armarna om han skulle råka ut för något senare i livet - det är kontraktet så att säga.
Jag såg personer med Downs syndrom i min skola och fann dem mest väldigt irriterande / äckliga (killen som tog en hel smörkniv direkt från paketet in i munnen i skolan och sen stoppade tillbaka den i paketet t.ex.), jag kunde inte relatera till dem eller kommunicera med dem alls.
Varför skulle de få finnas?
Vad kostar egentligen en person med Downs syndrom under sin livstid? Varför inte bara gallra och endast tillåta "funktionella" människor delta i samhället? Inga nya idéer det här, jag var nog inte den förste som tänkte att vi borde ha lite bättre bas att stå på. Jag har hört ryktas att andra tänkare tänkte samma sak.
Sen började jag förstå mig på det här med individens rättigheter - när jag inte följde strömmen och bara gick i fåran. Det var tidigt - jag spelade inte ishockey utan höll på med datorer och rollspel och serier och läste böcker och så vidare. Att avvika är inte lätt alltid. Nu är såna företeelser inget konstigt men personer i Sveriges riksdag köpte ett tag argument om att rollspelare var satanister och / eller terrorister under träning. Hårdrocken jag lyssnade på tidvis orsakade självmord. Moralpanik i varje hörn.
Det finns en historia om Mozart eller någon annan stor konstnär vars mor födde honom som barn nummer 13 efter att typ fem innan dött, tre varit missbildade och hon var blind och liknande. Skulle du ha rekommenderat en abort? Då hade vi inte haft Mozart.
Då kan kollektivisten i mig argumentera "Men en person med Downs syndrom kommer inte skriva en symfoni".
Vilket är helt irrelevant. Frågan handlar egentligen om huruvida jag har rätt att stå vid sidan om och diktera villkoren för hur någon annan får leva och existera. Har jag ens rätt att definiera att en person inte får finnas, inte får födas, om denne inte åtminstone kan tillföra och producera något i vårt samhälle?
Om man följer något slags gul regel uttänkt av någon nån gång... så blir det lättare.
Om jag skulle bli far, skulle jag vilja att någon annan bestämde om mitt blivande barn skulle få leva eller inte?
Vem svarar ja på den frågan? Ren spekulation, inte många. Att föda ett barn kan svårligen sägas vara något som kan skada någon annan. Tänk den frågan:
Om jag blev skadad av någon annan, skulle jag vilja ha hjälp att stoppa det?
Jag svarar ja på den frågan - så om jag skadar någon måste rimligtvis denne få stoppa mig.
Att Svante lät sin dotter få finnas skadar inte mig. Det tog ett par år men till slut landade jag där... och det är det som är Pluralism, mångfald. Jag kan inte förvänta mig att få diktera omvärldens beskaffenhet.
Att någon är utvecklingsstörd skadar inte mig. Inte heller att de är feta. Eller muslimer. Eller kristna. Eller från Afrika, Asien eller USA.
Den ende som ska välja är föräldern. Och där har vi helt enkelt helt oinskränkt aborträtt, vår främsta harm-reduction-bestämmelse någonsin. Jag själv t.ex. tycker att foster är liv och är mycket tveksam till att göra abort - inte till att det ska vara lagligt. Jag är också tveksam till att få ett barn som är utvecklingsstört. Jag är oerhört intellektuell och tja, Svante konstaterar att hans dotter är tre månader efter nu - men en niomånaders bebis är ju också underbar. Personer som inte är lika intelligenta som mig är dock inte alls underbara, från Wikipedia: "Most individuals with Down syndrome have mental retardation in the mild (IQ 50–70) to moderate (IQ 35–50) range". När bebisen inte är en bebis längre så är dennes intellektuella nivå fortfarande efter, men förmodligen med mer än tre månader. Och det känns läbbigt. Jag är inte bekväm med det. Jag vill ha ett barn som är intelligent på samma sätt som jag. Jag vill ha ett barn som är som jag... min åsikt om pluralism omfattar bara alla andra utom mitt barn, eller något sånt.
En konflikt helt enkelt. Den kanske löser sig när det kommer till kritan. Svante verkar ju positiv. Men, host, får man någonsin höra några andra röster än de positiva i media? Alltså, förmodligen finns det ju nån därute som blivit jävligt bitter av att få ett utvecklingsstört barn - vem för deras talan?
Så vad blir min poäng? Finns det någon?
Nej, det finns ingen poäng. Du måste själv välja hur du vill göra. Kanske ska du tacka nej helt enkelt när de föreslår ett test när du väntar barn. Så gjorde man förr och det tog oss hit. Men förr lär de ju ha satt ut barnen med Downs i skogen till vargen så vi kanske inte ska göra allt som de gjorde det förr i tiden.
Gallringen ska ske om du vill gallra. Eller bespara dig själv. Eller barnet. Eller hur du nu rationaliserar det. När Birgitta "Jag vill att knarkare dör" Rydberg lägger förslaget om att tvångsabortera foster, då kommer jag skrika högt. Men att kunna erbjuda möjligheten att ta reda på det... jag blir inte upprörd. I framtiden kommer kristna högern i USA förmodligen kunna ta reda på om deras barn har en bög-gen. I ungefär samma sekund kommer de överge sin anti-abort-hållning... inofficiellt i alla fall, och se till att bögarna inte föds. Eftersom de är dumma i huvudet. Ska jag tvinga dem att föda sina bögbarn? Öh, nej. För det finns andra, icke-galna människor som är bättre lämpade att uppfostra homosexuella barn. Vi andra nöjer oss kanske med att sortera fram de bra äggen och de bra spermierna och föda lite übermensch. Se filmen Gattaca. Inspirerande.
Om vi ska "stoppa" detta, då blir det också än sjukare, kom ihåg det. Då måste vi t.ex. inskränka aborträtten antingen helt (alla ska födas) eller till att bara omfatta barn som är helt friska - de aborteras då förmodligen för att de är helt och genuint oönskade, till skillnad från barn med Downs syndrom som bara är oönskade på grund av fördomar. Så då blir det så att den som gör ett KUB-test och får svaret Downs måste hindras från att göra abort emedan någon som INTE gör ett KUB-test och gör abort inte hindras.
Reagera inte med ryggmärgen utan tänk efter: ska du och jag bestämma åt någon annan - eller måste denne få välja själv? Jag vill inte längre tvinga någon att abortera sitt barn - men jag vill heller inte tvinga någon att föda ett barn! Jag vill inte tvinga någon att göra KUB-test - men jag vill heller inte hindra någon att göra KUB-testet.
För den här frågan går inte att lösa - så vi kanske bara ska avstå och låta folk bestämma över sina liv och kroppar SJÄLVA?
Jag förstår nämligen inte skillanden mellan att tvinga någon att abortera och att tvinga någon att föda. Det ser ut som om det är tvång bägge två och det är jag allergisk mot.
2007-11-27
Tårar i ögonen
Jag är en sucker för mänskligt beteende... och för att folk bevisar att våra fördomar om dem inte stämmer. Jag trodde t.ex. att det här klippet skulle sluta med att tokiga Bibel-amerikaner skrek "We believe in a Creator" och bränna sångaren på bål. Nu gjorde det inte det och istället fick jag lite tårar i ögonen.
Fiiint.
Fiiint.
2007-11-19
Är det inte rätt mongo att konvertera?
Jag lägger mig inte i - jag är ju för religionsfrihet - inkluderande frihet från religion, den väg jag valt. Jag är alltså ateist, vilket jag valde att vara redan som barn eftersom, tja, ett barn kan förstå att tomten inte finns och eftersom Guds existens har ungefär samma faktabas så kändes det mest logiskt att välja ateismen.
Men en del tror. Ganska många till och med. Och det är inget problem med det, min beef uppstår endast i det ögonblick då tomtens dekret och regler ska pådyvlas mig mot min vilja. Då blir jag rabiat.
Men tydligen konverterar en hel del och det är ju också fine - religionsfrihet ni vet. Men eeh, är det inte lite weird att först tro på ett fantasifoster som förbjuder att man tror på andra fantasifoster och sen helt enkelt byta till nästa fantasifoster? Som dessutom också förbjuder att man tror på det första fantasifostret? Eller jag ska inte vara så näsvis, jag vet inte om Islam tillåter dyrkan av andra gudar, jag är dock rätt säker på att kristendomen inte gör det. Och var det inte en man i Afghanistan som var tvungen att plida insanity för att inte avrättas sen han konverterat till kristendom? Detta eftersom de följde islamsk lag.
Så muslimer som konverterar till kristendomen bryter alltså mot ett centralt förbud i sin religion - och de byter till en annan religion som lika mycket förbjuder att de skulle ha trott på Allah till att börja med? Och tvärtom?
Alltså jag har svårt att förstå att man kan byta. Om man anser sig vara tillgänglig för byte... varför blir man inte bara ateist i det ögonblicket? Hur yttrar det sig filosofiskt och funderingsmässigt i hjärnan?
- Nu hajar jag. Jag har blivit lurad. Gud finns inte. Det är Allah som finns och som jag ska dyrka. Logiskt - nu känns allt mer rättvänt på nåt sätt.
Eller när man konverterar från kristendomen till asatron:
- Haha, shit vad knäpp jag var. Gud skapar allt från "firmamentet" och blåser liv i Adam och skapar Eva från ett revben och äpplet, haha, knäppt. Det var ju Ymer som bildade jorden med sitt blod som hav och sen var det lite drivved som Oden skapade Ask och Embla från. Åska skapas av Tor och så vidare. Man, this makes so much more sense!
Sen verkar främsta skälet till att konvertera vara (enligt artikeln) att man träffat en partner som tror nåt annat och då för att lättare kunna hantera ett giftermål t.ex. så konverterar man. Är inte det höjden av låtsas-tro?
- Äh, jag var kristen och trodde på Gud men så träffade jag en dag den här otroligt hotta persiska prinsessan och då förstod jag plötsligt att Muhammed var the man - så nu är jag muslim. Inshallah! Ja, på allvar, den kristna Guden framstod som helt fel i förhållande till den här kvinnans skönhet. Eller nånting.
Och man får förstås se sin religion som något administrativt man bara har för att ha en lokal att säga att man tycker om nån annan i... men... eh, vad är då poängen? Är det ens tro då?
Fast man kan såklart tro på "Gud" och inte tro på Bibeln och kanske bara tänka sig att Gudarna skapade oss och lätt klockan gå. Det är upp till dig, religionsfrihet du vet. Välj dina körsbär ur din favoritreligion men var noga med att säga det. Låt inte prästerna bestämma vad du tror och tycker.
Hur många konverterar till ateismen varje år? Det nämner inte artikeln i SvD.
Men en del tror. Ganska många till och med. Och det är inget problem med det, min beef uppstår endast i det ögonblick då tomtens dekret och regler ska pådyvlas mig mot min vilja. Då blir jag rabiat.
Men tydligen konverterar en hel del och det är ju också fine - religionsfrihet ni vet. Men eeh, är det inte lite weird att först tro på ett fantasifoster som förbjuder att man tror på andra fantasifoster och sen helt enkelt byta till nästa fantasifoster? Som dessutom också förbjuder att man tror på det första fantasifostret? Eller jag ska inte vara så näsvis, jag vet inte om Islam tillåter dyrkan av andra gudar, jag är dock rätt säker på att kristendomen inte gör det. Och var det inte en man i Afghanistan som var tvungen att plida insanity för att inte avrättas sen han konverterat till kristendom? Detta eftersom de följde islamsk lag.
Så muslimer som konverterar till kristendomen bryter alltså mot ett centralt förbud i sin religion - och de byter till en annan religion som lika mycket förbjuder att de skulle ha trott på Allah till att börja med? Och tvärtom?
Alltså jag har svårt att förstå att man kan byta. Om man anser sig vara tillgänglig för byte... varför blir man inte bara ateist i det ögonblicket? Hur yttrar det sig filosofiskt och funderingsmässigt i hjärnan?
- Nu hajar jag. Jag har blivit lurad. Gud finns inte. Det är Allah som finns och som jag ska dyrka. Logiskt - nu känns allt mer rättvänt på nåt sätt.
Eller när man konverterar från kristendomen till asatron:
- Haha, shit vad knäpp jag var. Gud skapar allt från "firmamentet" och blåser liv i Adam och skapar Eva från ett revben och äpplet, haha, knäppt. Det var ju Ymer som bildade jorden med sitt blod som hav och sen var det lite drivved som Oden skapade Ask och Embla från. Åska skapas av Tor och så vidare. Man, this makes so much more sense!
Sen verkar främsta skälet till att konvertera vara (enligt artikeln) att man träffat en partner som tror nåt annat och då för att lättare kunna hantera ett giftermål t.ex. så konverterar man. Är inte det höjden av låtsas-tro?
- Äh, jag var kristen och trodde på Gud men så träffade jag en dag den här otroligt hotta persiska prinsessan och då förstod jag plötsligt att Muhammed var the man - så nu är jag muslim. Inshallah! Ja, på allvar, den kristna Guden framstod som helt fel i förhållande till den här kvinnans skönhet. Eller nånting.
Och man får förstås se sin religion som något administrativt man bara har för att ha en lokal att säga att man tycker om nån annan i... men... eh, vad är då poängen? Är det ens tro då?
Fast man kan såklart tro på "Gud" och inte tro på Bibeln och kanske bara tänka sig att Gudarna skapade oss och lätt klockan gå. Det är upp till dig, religionsfrihet du vet. Välj dina körsbär ur din favoritreligion men var noga med att säga det. Låt inte prästerna bestämma vad du tror och tycker.
Hur många konverterar till ateismen varje år? Det nämner inte artikeln i SvD.
2007-11-14
Återigen bland de levande, nästan...
Wow. När man som man blir sjuk blir man verkligen helt handikappad. Jag har lite teorier om det men först ska jag skriva nåt skojigt om hur dåligt jag mått de senaste dagarna tänkte jag.
Det började i tisdags förra veckan. Jag kom in till jobbet och hade lite ont i halsen och ganska ont i huvudet. Kände mig lite seg helt enkelt. Framåt lunch hade det blivit så pass att jag insåg att det här var nåt större än lite morgonseghet. Det här var en riktigt sjukdom som var på g.
Eftermiddag / kväll gick i ett otroligt lugnt tempo där min tanke var "ta det lugnt så kanske man blir frisk snabbt eller snabbare" - typ tänkte jag kanske att jag skulle komma på benen inom en dag eller två - det skulle visa sig vara helt felaktigt.
När jag vaknade på morgonen visade det sig att jag fått en släng av influensan. 39.5 graders feber var min topp och allt jag klarade av då var att ligga i sängen och gny lite. Allt var sjukt kass i två dygn tills min mamma sa "ta två alvedon på en gång" vilket jag gjorde och VIPS! så gick febern ner till hanterbara 38.5 grader. Mitt halsonda gjorde mig dock kroniskt dålig på att svälja och hela helgen gick mest åt till att ha riktigt ont i huvudet och vara yr i bollen.
Men nu är jag åter bland de levande och på plats på jobbet. Slemmet i halsen smakar riktigt äckligt och jag känner mig faktiskt inte 100% - men inte sjuk nog för att vara hemma.
Jag minns inte mycket av mina feberdrömmar men givetvis har de varit helt psykotiska. Värst var nog drömmen där jag vaknade av att min vän F stod i dörren beredd att mörda mig med en pistol. Av nån anledning visste jag att han sjunkit ner i ett djupt amfetaminmissbruk (i drömmen, people) som nu tvingat honom att döda mig. Nåväl, i mina drömmar är det oftast jag som har the upper hand och även i denna. Jag hoppade upp, slog honom i magen och tog pistolen ifrån honom - sen funderade jag i någon sekund innan jag sköt honom i huvudet.
Senare i drömmen blir jag knäckt av att jag mördat en av mina bättre kompisar så jag skjuter mig själv i huvudet - normalt brukar man vakna då men inte i den här drömmen. Istället blir jag en vålnad och hamnar i något slags "mellanvärld" där det bestäms saker om ens reinkarnation. Jag spöar lite folk och får på en bankett veta att jag förlängt min tid i skärselden med fyra timmar tack vare mitt oförlåtliga beteende - varpå jag pekar finger åt alla i lokalen och säger "Fuck off, bitches" - men sen ändrar jag och förklarar att jag nu förstår att man inte kan leva så, man kan inte slå ner alla som råkar säga emot en (jag gör alltså bara det i drömmarna, inte i verkligheten...) och man måste försöka förstå varandra. Så går det när man drömmer och har feber...
Nästa år är det jag som vaccinerar mig!
Det började i tisdags förra veckan. Jag kom in till jobbet och hade lite ont i halsen och ganska ont i huvudet. Kände mig lite seg helt enkelt. Framåt lunch hade det blivit så pass att jag insåg att det här var nåt större än lite morgonseghet. Det här var en riktigt sjukdom som var på g.
Eftermiddag / kväll gick i ett otroligt lugnt tempo där min tanke var "ta det lugnt så kanske man blir frisk snabbt eller snabbare" - typ tänkte jag kanske att jag skulle komma på benen inom en dag eller två - det skulle visa sig vara helt felaktigt.
När jag vaknade på morgonen visade det sig att jag fått en släng av influensan. 39.5 graders feber var min topp och allt jag klarade av då var att ligga i sängen och gny lite. Allt var sjukt kass i två dygn tills min mamma sa "ta två alvedon på en gång" vilket jag gjorde och VIPS! så gick febern ner till hanterbara 38.5 grader. Mitt halsonda gjorde mig dock kroniskt dålig på att svälja och hela helgen gick mest åt till att ha riktigt ont i huvudet och vara yr i bollen.
Men nu är jag åter bland de levande och på plats på jobbet. Slemmet i halsen smakar riktigt äckligt och jag känner mig faktiskt inte 100% - men inte sjuk nog för att vara hemma.
Jag minns inte mycket av mina feberdrömmar men givetvis har de varit helt psykotiska. Värst var nog drömmen där jag vaknade av att min vän F stod i dörren beredd att mörda mig med en pistol. Av nån anledning visste jag att han sjunkit ner i ett djupt amfetaminmissbruk (i drömmen, people) som nu tvingat honom att döda mig. Nåväl, i mina drömmar är det oftast jag som har the upper hand och även i denna. Jag hoppade upp, slog honom i magen och tog pistolen ifrån honom - sen funderade jag i någon sekund innan jag sköt honom i huvudet.
Senare i drömmen blir jag knäckt av att jag mördat en av mina bättre kompisar så jag skjuter mig själv i huvudet - normalt brukar man vakna då men inte i den här drömmen. Istället blir jag en vålnad och hamnar i något slags "mellanvärld" där det bestäms saker om ens reinkarnation. Jag spöar lite folk och får på en bankett veta att jag förlängt min tid i skärselden med fyra timmar tack vare mitt oförlåtliga beteende - varpå jag pekar finger åt alla i lokalen och säger "Fuck off, bitches" - men sen ändrar jag och förklarar att jag nu förstår att man inte kan leva så, man kan inte slå ner alla som råkar säga emot en (jag gör alltså bara det i drömmarna, inte i verkligheten...) och man måste försöka förstå varandra. Så går det när man drömmer och har feber...
Nästa år är det jag som vaccinerar mig!
2007-11-02
Hur gick egentligen utmaningen?
Utmaningen är över per den 31:a oktober. Jag och L körde en månads "hårdsatsning" och fokusering... fast ungefär en vecka in började jag undra lite vad egentligen utmaningen bestod i? Jag vet fortfarande inte riktigt men det var nog en period av mer renlevnad.
Jag letade upp min första post på ämnet och kollade vad som stod där.
Motionsmål
Jag skulle tydligen träna. Målet var fyra dagar i veckan, kickboxning och shooto. Det blev i praktiken INGEN shooto men massor med kickboxning och två pass på Sats, ett på balansbräda och ett på en cykel. Den här veckan t.ex. blev det tre dagar kickboxning, en vecka blev det fyra pass, veckan med konferensen i Spanien blev det ett. Men målet var att komma iväg, prioritera träningen och go with it. Klarade det galant känner jag, och kickboxningen har varit jävligt rolig. L är på g som fan... hon kommer slåss i en ring snart tror jag.
Kostmål
Jag skulle inte dricka kaffe (fail), läsk (success), godis (fail - åt choklad så sent som för en timme sen - och glass har det blivit)... men sen ändrade jag mig bort från en inte-lista till en ska-lista, vilket är bättre. Så jag skulle äta frukost vilket jag gjort mer än 95% av alla dagar, jag skulle föra en kostdagbok vilket jag gjort alla utom fem-sex dagar, undvika snabba kolhydrater, äta mellanmål och försöka äta mer matlådor (med riktig lagad mat som man har kontroll över). På det hela taget rätt framgångsrikt. Jag och L kan dock konstatera att det delade hushållet är svårt att få igång som rutin på såna här saker. Poängen var inte att köra en viktminskningsdiet utan mer att höja kvalitén på det man åt och så. Jag har inte ätit snabbmat en enda gång... utom en pizza när jag var bakis. Men baksmälla är den stora "jag får äta vad jag vill"-grejen. Tränar man och äter rätt på vardagarna får man roa sig mer på helgerna. Yada yada. Jag är nöjd!
Ekonomiska mål
Jag och L kom fram till att en ekonomisk challenge är vid horisonten, vi spenderar bägge mer än vi har, jag har en finfin budget men den håller jag aldrig, osv. Dock har jag kommit på en smart grej där jag räknar ut min "balans", jag tydliggör vad jag spenderar pengar på och ser vad jag har kvar under resten av månaden. Jag bet i det sura och betalade av extra mycket på min plasma-TV och fixade lite skulder. Nästa månadslön kommer vara i superform... men då är det jul... :-D Men det har gått rätt OK.
Sysselsättningsmål
Oj. Jag gjorde klart bildspelet - men jag kommenterade INTE Heros. Fan också. Jag glömde tom bort det. Nu finns det en ny Herosgala att kommentera... men jag är aldrig hemma och när jag är hemma får jag inget gjort. Damn. Det här är fortfarande en springande punkt, men kanske kommer förändring att ske även här i framtiden? Jag har dessutom knappt varit hemma men... det är ingen bra ursäkt direkt. Jag har sjukt svårt att sätta av tid och göra en grej... när jag inte måste göra något vill jag helst bara inte göra något alls. Men det är ju KUL att göra saker, på riktigt.
Utmaningen fortsätter
Jag har köpt ett nytt klippkort på kickboxningen och vi får se vad som händer nästa termin, antingen blir det kickboxning, shoot eller sanshou på min kompis Ps nya klubb. Kanske blir det även ett Colorado Experiment med O under januari månad (googla), kanske börjar jag även hardcore crossfit med K. Vem vet. Vad jag noterat är dock att om man väljer en grej så finns det ingen väg runt att committa till den enda grejen, det går inte att hatta runt. Jag höll på att ramla i fällan och bestämde med O att vi skulle köra Colorado Experiment under den här veckan. Det kräver dock två pass i veckan och total vila mellan passen. Hur det skulle gå ihop med kickboxning lyckades jag aldrig räkna ut.
Maten maten maten. Det är mycket om mat därute... vad ska man äta, vilken diet, vad är bäst, yada yada. Jag vet att jag ätit för mycket socker och druckit för mycket läsk. Jag vet att när jag testat protein-/fettrik kost med mindre (as opposed to none) kolhydrater så har jag inte blivit hungrig, inte fått svullen mage och inte gått upp i vikt. Det mesta tyder på att vi människor är väldigt olika - man måste testa sig fram lite. Men jag kommer nog aldrig mer äta en diet för att gå ner i vikt. Det är helt meningslöst. Jag vill bli fit och för att bli fit måste man träna och skaffa mer muskler - dieter ger inte tillräckligt för det.
Vi syns, jag kommer skriva vidare om det här!
Jag letade upp min första post på ämnet och kollade vad som stod där.
Motionsmål
Jag skulle tydligen träna. Målet var fyra dagar i veckan, kickboxning och shooto. Det blev i praktiken INGEN shooto men massor med kickboxning och två pass på Sats, ett på balansbräda och ett på en cykel. Den här veckan t.ex. blev det tre dagar kickboxning, en vecka blev det fyra pass, veckan med konferensen i Spanien blev det ett. Men målet var att komma iväg, prioritera träningen och go with it. Klarade det galant känner jag, och kickboxningen har varit jävligt rolig. L är på g som fan... hon kommer slåss i en ring snart tror jag.
Kostmål
Jag skulle inte dricka kaffe (fail), läsk (success), godis (fail - åt choklad så sent som för en timme sen - och glass har det blivit)... men sen ändrade jag mig bort från en inte-lista till en ska-lista, vilket är bättre. Så jag skulle äta frukost vilket jag gjort mer än 95% av alla dagar, jag skulle föra en kostdagbok vilket jag gjort alla utom fem-sex dagar, undvika snabba kolhydrater, äta mellanmål och försöka äta mer matlådor (med riktig lagad mat som man har kontroll över). På det hela taget rätt framgångsrikt. Jag och L kan dock konstatera att det delade hushållet är svårt att få igång som rutin på såna här saker. Poängen var inte att köra en viktminskningsdiet utan mer att höja kvalitén på det man åt och så. Jag har inte ätit snabbmat en enda gång... utom en pizza när jag var bakis. Men baksmälla är den stora "jag får äta vad jag vill"-grejen. Tränar man och äter rätt på vardagarna får man roa sig mer på helgerna. Yada yada. Jag är nöjd!
Ekonomiska mål
Jag och L kom fram till att en ekonomisk challenge är vid horisonten, vi spenderar bägge mer än vi har, jag har en finfin budget men den håller jag aldrig, osv. Dock har jag kommit på en smart grej där jag räknar ut min "balans", jag tydliggör vad jag spenderar pengar på och ser vad jag har kvar under resten av månaden. Jag bet i det sura och betalade av extra mycket på min plasma-TV och fixade lite skulder. Nästa månadslön kommer vara i superform... men då är det jul... :-D Men det har gått rätt OK.
Sysselsättningsmål
Oj. Jag gjorde klart bildspelet - men jag kommenterade INTE Heros. Fan också. Jag glömde tom bort det. Nu finns det en ny Herosgala att kommentera... men jag är aldrig hemma och när jag är hemma får jag inget gjort. Damn. Det här är fortfarande en springande punkt, men kanske kommer förändring att ske även här i framtiden? Jag har dessutom knappt varit hemma men... det är ingen bra ursäkt direkt. Jag har sjukt svårt att sätta av tid och göra en grej... när jag inte måste göra något vill jag helst bara inte göra något alls. Men det är ju KUL att göra saker, på riktigt.
Utmaningen fortsätter
Jag har köpt ett nytt klippkort på kickboxningen och vi får se vad som händer nästa termin, antingen blir det kickboxning, shoot eller sanshou på min kompis Ps nya klubb. Kanske blir det även ett Colorado Experiment med O under januari månad (googla), kanske börjar jag även hardcore crossfit med K. Vem vet. Vad jag noterat är dock att om man väljer en grej så finns det ingen väg runt att committa till den enda grejen, det går inte att hatta runt. Jag höll på att ramla i fällan och bestämde med O att vi skulle köra Colorado Experiment under den här veckan. Det kräver dock två pass i veckan och total vila mellan passen. Hur det skulle gå ihop med kickboxning lyckades jag aldrig räkna ut.
Maten maten maten. Det är mycket om mat därute... vad ska man äta, vilken diet, vad är bäst, yada yada. Jag vet att jag ätit för mycket socker och druckit för mycket läsk. Jag vet att när jag testat protein-/fettrik kost med mindre (as opposed to none) kolhydrater så har jag inte blivit hungrig, inte fått svullen mage och inte gått upp i vikt. Det mesta tyder på att vi människor är väldigt olika - man måste testa sig fram lite. Men jag kommer nog aldrig mer äta en diet för att gå ner i vikt. Det är helt meningslöst. Jag vill bli fit och för att bli fit måste man träna och skaffa mer muskler - dieter ger inte tillräckligt för det.
Vi syns, jag kommer skriva vidare om det här!
2007-10-31
Jag måste kommentera denna krönika
Ja, den här krönikan är inte direkt ny, men den är inte bra heller. Jag ska försöka sätta fingret på vad problemet ÄR med krönikan på något sätt som inte bara är raljerande kring antidrognazister och antidrogtalibaner och sånt som jag brukar. Det är ju alldeles för enkelt. Kanske blandar jag in något raljerande också för skojs skull.
Jag har nästan slutat bry mig om drogpolitik, jag läser om det ibland men det är så tragiskt låsta positioner i det här landet - man vägrar sprutbyten baserat på nästan ingenting alls och nekar Brukareföreningen bidrag med hjälp av Guilt by Association - Brukareföreningen är med i "fel" nätverk och ska då inte få göra det de faktiskt gör, hjälper missbrukare på riktigt. Den människosyn som råder och gör att man fattar såna beslut kan jag inte stå bakom.
Nåväl, åter till krönikan.
Underrubriken till krönikan är: "Drugnews krönikör Joanna Wikström, drogförebyggare och f d missbrukare, ställer 41 frågor till dem som vill legalisera och avkriminalisera eget bruk av narkotika."
Aha, spännande, frågor och svar, kommunikation. Vi kommunicerar om problemet och letar gemensamma nämnare, förståelse och en plattform för bättre politik. Kan ju inte vara fel!
Men... frågorna verkar konstiga. Det är mest en massa konstiga ifrågasättanden av sakkunskap av typen "jag vet och du vet inte vad du pratar om" - exakt den typ av resonemang man ser från den liberala sidan ibland, folk som inte testat vet inte vad de pratar om. Jag tycker det är konstigt. Menar hon att drogliberaler är så banalt obildade att de inget vet om droger alls?
Exempelfråga som är lite bakvänd men jag tillhandahåller gärna ett svar:
"Jag undrar verkligen hur alla tänker som är för att legalisera fler droger när vi inte ens kan hantera den enda legala vi har?"
Ja, hur tänker "vi"? Jag kan berätta hur jag tänker, för det är det enda jag kan svara för. Alkohol för problem med sig, för en andel av dess brukare. Det skapar vissa sociala problem och kan leda till missbruk och beroenden och förstörda liv. Ändå hör vi aldrig folk argumentera för att det bästa sättet att hantera alkohol torde vara att jaga alkoholister med polisen och att införa ett totalförbud mot alkohol. Det kan man däremot få höra folk som dricker alkohol eller allmänt löst folk kläcka ur sig: "hade alkoholen kommit idag hade den varit förbjuden" - förstås ett helt meningslöst påstående. Hur som helst, jag tänker som så att förbudspolitiken är dyr och verkar inte (baserat på det jag läst och mina erfarenheter) ge önskat resultat trots 30-40 år på nacken. Mycket tyder på att harm reduction och liberalisering inte ger katastrofala resultat (som domedagsprofeterna på antisidan menar) utan snarare tvärtom. Alkohol är dyrt i Sverige på grund av skattetrycket vilket ger ett stort intresse för smuggling. Narkotika är dyrt på grund av förbudspolitiken - men efterfrågan existerar fortfarande. Denna efterfrågan skapar brottsligheten och de höga vinsterna för smugglare. Ju effektivare tillslag och liknande blir, desto mer går priserna upp vilket leder till ett större incitament att smuggla och så vidare i en ond cirkel. Jag tror resurser lagda på hjälp till de som vill ha hjälp att sluta missbruka vore bättre. Antalet rapporter jag läst om folk som ber om hjälp men ingen får är tröttsamt stort. Det är bara några punkter i korthet, så tänker jag. Varsågod. Hur trodde du vi tänkte? "LEGALISERA SÅ JAG FÅR EN BILLIG SIL, YEAH, WOHOO!"? Eller kanske "KNARK ÄR KUL, PARTY PARTY PARTY!". Tror du att drogliberaler sitter på kammaren och skiter i sina medmänniskor? Ja, vi går vidare...
"Jag undrar om de som tycker att det borde vara upp till var och en att välja vilka droger vi stoppar i kroppen har en aning om hur de olika narkotiska preparaten fungerar?"
Ehh, ja? Vad trodde DU, återigen? Att drogliberaler inte kan läsa? Att drogliberaler inte provat droger (det går ju rakt emot det centrala resonemanget att drogliberaler bara vill knarka och är egoister...) eller vad? Tror du att du är den ende med erfarenheter, positiva och negativa, från droger och att den åsikt du representerar är den enda man kan ha om man har dessa erfarenheter och kunskaper?
"Vet de om hur man tänker och fungerar när man inte har sovit på flera dygn efter ett race på amfetamin? Vet de om att man inte är klok på en fläck och att man inte tänker en tanke rätt?
Har de någon gång hittat en pundare sittandes i en hög med kablar och sladdar i full färd med att bygga om en gammal bandspelare till någon form av övervakningsutrustning? Vet de om att han antagligen suttit där i cirka 36 timmar och helt enkelt fastnat och inte kan ta sig därifrån? Vet de om hur han mår? Vet de om att han tror att han är förföljd? Att han är paranoid och nojig och lever i en värld där han inbillar sig att han är iakttagen och
jagad?
Skulle ni vilja ha en lika stor andel som de som dricker alkohol idag springandes runt i samhället påverkade av amfetamin istället?"
Det här är en enda soppa. Varför måste man veta det här om amfetaminister? Om det intresserar dig så vet jag det här, hur osannolikt det än kan verka. Mitt tips till allmänheten: ta inte amfetamin, det är en smutsig drog som är jätteläskig. Men i övrigt, ja, jag känner till hur amfetaminmissbrukare har det i den repressiva narkotikapolitikens Sverige. I mitt drogliberala Sverige skulle jag säga "sök hjälp" och han kanske skulle göra det. I mitt drogliberala Sverige tror jag inte så många skulle vilja ta amfetamin - jag vet människor som provat amfetamin och faktiskt haft jätteskoj under påverkan (t.ex. på dansfester) men sen valt att inte testa det mer eftersom de inte gillat känslan efteråt och efter tillräckligt många timmar. Sen är det så att om man tar amfetamin behöver man inte vara vaken i flera dygn - nånstans där måste man välja att fortsätta. Man kan alltså välja att sluta och ta sin baksmälla. Och svar på sista frågan: nej, jag vill inte ha 90% av Sveriges befolkning påverkad av amfetamin... men vad har den frågan med något att göra? Jag tror faktiskt inte 90% av Sveriges befolkning är intresserad heller.
Mer soppa följer:
"Vet ni hur det känns när man som haschrökare vaknar på morgonen? När man inte kan prata eller tänka förrän man rökt sin första holk? Har du sett en flummare sitta instängd i soffan i en mörk lägenhet i sin egen kupa som ingen kommer in i och som hon inte når ut ur? När hon tänker att hon skulle vilja göra något, men orkar inte?
Vet de hur det känns när ångesten växer dag för dag över hennes värdelösa meningslösa liv som hon inte orkar göra någonting åt? Vet ni hur hon mår när hon precis har ätit aromat med sked för att hon redan har tryckt i sig allt annat ätbart hemma, men måste äta ändå för att hon har matnoja? Vet ni hur hon mår när haschet får henne att tänka helt sjuka tankar som växer till verklighet? Vet ni varför hon är introvert? Eller varför hon tar avstånd från människor? Vet ni varför hon tror att hon ser på en hel film när det egentligen bara är en reklamsnutt eller varför hon inte vet själv vad hon precis har sagt?
Skulle ni vilja att en majoritet av befolkningen ersatte spriten med hasch? Tror ni att det skulle bli bättre då?"
Det heter cannabis. Hasch är en variant av cannabis som drog, den andra kallas marijuana. Jag vet lite, du vet. Aromat med sked? Vad fan har det med saken att göra? Och nej, jag vet inte hur hon mår i detalj men om hon inte mår bra skulle jag be henne ringa Centret för Cannabisrelaterade Problem - som kan finnas i ett drogliberalt Sverige men inte i ett repressivt Sverige. Du vet att personen du beskriver finns i det Sverige du står för? Hon kommer förmodligen finnas i mitt också - bara det att där är hon inte kriminell eftersom hon inte skadar någon. Hel film, reklamsnutt? Är det här nåt slags antidrogbudskap? Mitt svar på din mycket märkliga fråga är: för att hon är påverkad av cannabis vilket påverkar tidsuppfattningen.
Nej, man bör inte röka cannabis regelbundet och i stora mängder, mycket forskning visar på att det inte är bra. Mycket forskning visar också att små mängder är no problem och att cannabis har en viktig plats som medicin för cancerpatienter och ms-sjuka. Vet du vad som hände i UK när de nedgraderade cannabis från klass B till klass C (i praktiken en avkriminalisering)? Återkom när du tagit reda på det - för först då tror jag på att du verkligen ÄR så frågvis som dina 41 frågor ska ge sken av.
"Eller är det ”kork”, GHB, ni vill att alla ska ha? Vet ni vad ni utsätter andra människor för då? Vet ni hur GHB fungerar? Vad som är vardagsmat för en som korkar? Vet ni att han var och varannan dag blir medvetslös? Vet ni att han vaknar upp nerpissad? Vet ni att han ibland får black out och springer runt på stan och blottar sig eller slåss fast han själv inte har en
aning om vad han gör? Vet ni att GHB fräter sönder munhålan?
Vet ni hur det känns när du tänder av och du varje gång du somnar ser dig själv långsamt dö bort och du kämpar för ditt liv om och om igen? Vet du hur det känns när du vaknar med ett ryck och vet att nästa gång du slumrar in kommer du dö i sömnen en gång till? Vill ni att våra vägar ska vara fyllda av bilförare där det avgörs av en centiliter mer eller mindre om han är vaken eller medvetslös?"
Ja, det där verkar ju inte bra. Woj woj. Jag vill ju inte att nån ska "ha" något, om vi ska gå till kärnan av din frågeställning. Jag är ju drogliberal, inte drogfascist - jag vill inte tvinga på någon nånting. Jag vill att alla ska välja sina liv och ska vara fria att göra det så länge de inte skadar någon annan. GHB fräter sönder munhålan, socker fräter sönder tänderna. Jag tycker det känns helt oviktigt i sammanhanget.
Nej, jag vet inte hur det känns att tända av från GHB - måste jag veta det för att få tycka något eller vara med och forma en vettig politik? Varför skulle våra vägar fyllas av förare som tar GHB när GHB verkar så kasst att ta? Jag vet inte hur det känns att dö i sömnen, nej, jag lever ju - vet du? Ja, jag har hört det där om blackouter och liknande, jag föreslår att folk som gör vansinniga saker på GHB, Salvia, Amfetamin, alkohol, etc får fotboja och sätts i ett program för att hjälpa dem på det sätt som krävs - om man inte kan dricka alkohol utan att bli våldsam kanske man inte ska få dricka sprit. Samma bör gälla för GHB - som mest existerar som drog på grund av den repressiva politiken - när GHB introducerades var det inte narkotikaklassat emedan alla klassiska preparat var det. Ett direkt kryphål som smarta kriminella snart utnyttjade. Jag ser inte att GHB skulle vara ett jätteproblem i ett mer liberalt samhälle.
Sista stycket.
"Vet ni hur det känns med kokain? Heroin? Piller? Ecstasy? LSD? Vet ni hur det känns att vara mamma, barn, syskon eller far till någon som håller på med droger eller är beroende av alkohol? Vet ni över huvud taget vad ni pratar om?"
Tja, du, du vet - att erkänna att man vet något om ovanstående är att skapa problem för sig själv. Jag har själv fått sparken från ett jobb på grund av politiskt engagemang, vet du något om det? Jag kan summera ditt patetiska angrepp med följande påstående som svar på ovanstående stycke:
Ja, jag vet vad jag pratar om. Men jag fattar inte vad det är du snackar om. Jag fattar inte vad aromat har med narkotikapolitik att göra. Jag fattar inte varför man måste ha knarkat, blivit missbrukare, skärpt sig och sen ha blivit antidrogmänniska för att överhuvudtaget få tycka något - vilket verkar vara vad du anser. Om missbrukare är så opålitliga - varför ska vi lyssna på dig? Jag anser att vi bör ha en politik som är inriktad på att bevara den personliga friheten och individens rätt till dennes kropp - samtidigt som vi ska minimera effekten av den personliga friheten vad det gäller inskränkandet av andras frihet att göra sina egna val. Jag tror att detta bäst görs med en vetenskaplig hållning till frågan. Och då faller liksom "aromatproblemet" utanför hela omfattningen av frågan. Kom ihåg att alla problem som existerar i Sverige med droger existerar inom ramen för den drogpolitik som DU försvarar och argumenterar för även om många inom era led menar att politiken inte är tillräckligt långtgående - vilket alltså är anledningen till att den misslyckas.
Svaret på UK-frågan ovan är att cannabisbruket gått ner i UK sen omklassificeringen. Det går inte att jämföra länder mot länder men det är ändå färre som provat cannabis i Holland än i USA - som har väldigt hårda lagar mot cannabis.
Tycker du att man inte ska använda metadon i behandlingen av heroinmissbruk? Det är ganska viktigt tycker jag att veta svaret på den frågan eftersom beprövad vetenskap visar att metadon är väldigt effektivt för att minska dödligheten i gruppen. Det är helt enkelt den eviga frågan, vad är viktigast - principen eller människolivet? Hur tänker du?
Jag har nästan slutat bry mig om drogpolitik, jag läser om det ibland men det är så tragiskt låsta positioner i det här landet - man vägrar sprutbyten baserat på nästan ingenting alls och nekar Brukareföreningen bidrag med hjälp av Guilt by Association - Brukareföreningen är med i "fel" nätverk och ska då inte få göra det de faktiskt gör, hjälper missbrukare på riktigt. Den människosyn som råder och gör att man fattar såna beslut kan jag inte stå bakom.
Nåväl, åter till krönikan.
Underrubriken till krönikan är: "Drugnews krönikör Joanna Wikström, drogförebyggare och f d missbrukare, ställer 41 frågor till dem som vill legalisera och avkriminalisera eget bruk av narkotika."
Aha, spännande, frågor och svar, kommunikation. Vi kommunicerar om problemet och letar gemensamma nämnare, förståelse och en plattform för bättre politik. Kan ju inte vara fel!
Men... frågorna verkar konstiga. Det är mest en massa konstiga ifrågasättanden av sakkunskap av typen "jag vet och du vet inte vad du pratar om" - exakt den typ av resonemang man ser från den liberala sidan ibland, folk som inte testat vet inte vad de pratar om. Jag tycker det är konstigt. Menar hon att drogliberaler är så banalt obildade att de inget vet om droger alls?
Exempelfråga som är lite bakvänd men jag tillhandahåller gärna ett svar:
"Jag undrar verkligen hur alla tänker som är för att legalisera fler droger när vi inte ens kan hantera den enda legala vi har?"
Ja, hur tänker "vi"? Jag kan berätta hur jag tänker, för det är det enda jag kan svara för. Alkohol för problem med sig, för en andel av dess brukare. Det skapar vissa sociala problem och kan leda till missbruk och beroenden och förstörda liv. Ändå hör vi aldrig folk argumentera för att det bästa sättet att hantera alkohol torde vara att jaga alkoholister med polisen och att införa ett totalförbud mot alkohol. Det kan man däremot få höra folk som dricker alkohol eller allmänt löst folk kläcka ur sig: "hade alkoholen kommit idag hade den varit förbjuden" - förstås ett helt meningslöst påstående. Hur som helst, jag tänker som så att förbudspolitiken är dyr och verkar inte (baserat på det jag läst och mina erfarenheter) ge önskat resultat trots 30-40 år på nacken. Mycket tyder på att harm reduction och liberalisering inte ger katastrofala resultat (som domedagsprofeterna på antisidan menar) utan snarare tvärtom. Alkohol är dyrt i Sverige på grund av skattetrycket vilket ger ett stort intresse för smuggling. Narkotika är dyrt på grund av förbudspolitiken - men efterfrågan existerar fortfarande. Denna efterfrågan skapar brottsligheten och de höga vinsterna för smugglare. Ju effektivare tillslag och liknande blir, desto mer går priserna upp vilket leder till ett större incitament att smuggla och så vidare i en ond cirkel. Jag tror resurser lagda på hjälp till de som vill ha hjälp att sluta missbruka vore bättre. Antalet rapporter jag läst om folk som ber om hjälp men ingen får är tröttsamt stort. Det är bara några punkter i korthet, så tänker jag. Varsågod. Hur trodde du vi tänkte? "LEGALISERA SÅ JAG FÅR EN BILLIG SIL, YEAH, WOHOO!"? Eller kanske "KNARK ÄR KUL, PARTY PARTY PARTY!". Tror du att drogliberaler sitter på kammaren och skiter i sina medmänniskor? Ja, vi går vidare...
"Jag undrar om de som tycker att det borde vara upp till var och en att välja vilka droger vi stoppar i kroppen har en aning om hur de olika narkotiska preparaten fungerar?"
Ehh, ja? Vad trodde DU, återigen? Att drogliberaler inte kan läsa? Att drogliberaler inte provat droger (det går ju rakt emot det centrala resonemanget att drogliberaler bara vill knarka och är egoister...) eller vad? Tror du att du är den ende med erfarenheter, positiva och negativa, från droger och att den åsikt du representerar är den enda man kan ha om man har dessa erfarenheter och kunskaper?
"Vet de om hur man tänker och fungerar när man inte har sovit på flera dygn efter ett race på amfetamin? Vet de om att man inte är klok på en fläck och att man inte tänker en tanke rätt?
Har de någon gång hittat en pundare sittandes i en hög med kablar och sladdar i full färd med att bygga om en gammal bandspelare till någon form av övervakningsutrustning? Vet de om att han antagligen suttit där i cirka 36 timmar och helt enkelt fastnat och inte kan ta sig därifrån? Vet de om hur han mår? Vet de om att han tror att han är förföljd? Att han är paranoid och nojig och lever i en värld där han inbillar sig att han är iakttagen och
jagad?
Skulle ni vilja ha en lika stor andel som de som dricker alkohol idag springandes runt i samhället påverkade av amfetamin istället?"
Det här är en enda soppa. Varför måste man veta det här om amfetaminister? Om det intresserar dig så vet jag det här, hur osannolikt det än kan verka. Mitt tips till allmänheten: ta inte amfetamin, det är en smutsig drog som är jätteläskig. Men i övrigt, ja, jag känner till hur amfetaminmissbrukare har det i den repressiva narkotikapolitikens Sverige. I mitt drogliberala Sverige skulle jag säga "sök hjälp" och han kanske skulle göra det. I mitt drogliberala Sverige tror jag inte så många skulle vilja ta amfetamin - jag vet människor som provat amfetamin och faktiskt haft jätteskoj under påverkan (t.ex. på dansfester) men sen valt att inte testa det mer eftersom de inte gillat känslan efteråt och efter tillräckligt många timmar. Sen är det så att om man tar amfetamin behöver man inte vara vaken i flera dygn - nånstans där måste man välja att fortsätta. Man kan alltså välja att sluta och ta sin baksmälla. Och svar på sista frågan: nej, jag vill inte ha 90% av Sveriges befolkning påverkad av amfetamin... men vad har den frågan med något att göra? Jag tror faktiskt inte 90% av Sveriges befolkning är intresserad heller.
Mer soppa följer:
"Vet ni hur det känns när man som haschrökare vaknar på morgonen? När man inte kan prata eller tänka förrän man rökt sin första holk? Har du sett en flummare sitta instängd i soffan i en mörk lägenhet i sin egen kupa som ingen kommer in i och som hon inte når ut ur? När hon tänker att hon skulle vilja göra något, men orkar inte?
Vet de hur det känns när ångesten växer dag för dag över hennes värdelösa meningslösa liv som hon inte orkar göra någonting åt? Vet ni hur hon mår när hon precis har ätit aromat med sked för att hon redan har tryckt i sig allt annat ätbart hemma, men måste äta ändå för att hon har matnoja? Vet ni hur hon mår när haschet får henne att tänka helt sjuka tankar som växer till verklighet? Vet ni varför hon är introvert? Eller varför hon tar avstånd från människor? Vet ni varför hon tror att hon ser på en hel film när det egentligen bara är en reklamsnutt eller varför hon inte vet själv vad hon precis har sagt?
Skulle ni vilja att en majoritet av befolkningen ersatte spriten med hasch? Tror ni att det skulle bli bättre då?"
Det heter cannabis. Hasch är en variant av cannabis som drog, den andra kallas marijuana. Jag vet lite, du vet. Aromat med sked? Vad fan har det med saken att göra? Och nej, jag vet inte hur hon mår i detalj men om hon inte mår bra skulle jag be henne ringa Centret för Cannabisrelaterade Problem - som kan finnas i ett drogliberalt Sverige men inte i ett repressivt Sverige. Du vet att personen du beskriver finns i det Sverige du står för? Hon kommer förmodligen finnas i mitt också - bara det att där är hon inte kriminell eftersom hon inte skadar någon. Hel film, reklamsnutt? Är det här nåt slags antidrogbudskap? Mitt svar på din mycket märkliga fråga är: för att hon är påverkad av cannabis vilket påverkar tidsuppfattningen.
Nej, man bör inte röka cannabis regelbundet och i stora mängder, mycket forskning visar på att det inte är bra. Mycket forskning visar också att små mängder är no problem och att cannabis har en viktig plats som medicin för cancerpatienter och ms-sjuka. Vet du vad som hände i UK när de nedgraderade cannabis från klass B till klass C (i praktiken en avkriminalisering)? Återkom när du tagit reda på det - för först då tror jag på att du verkligen ÄR så frågvis som dina 41 frågor ska ge sken av.
"Eller är det ”kork”, GHB, ni vill att alla ska ha? Vet ni vad ni utsätter andra människor för då? Vet ni hur GHB fungerar? Vad som är vardagsmat för en som korkar? Vet ni att han var och varannan dag blir medvetslös? Vet ni att han vaknar upp nerpissad? Vet ni att han ibland får black out och springer runt på stan och blottar sig eller slåss fast han själv inte har en
aning om vad han gör? Vet ni att GHB fräter sönder munhålan?
Vet ni hur det känns när du tänder av och du varje gång du somnar ser dig själv långsamt dö bort och du kämpar för ditt liv om och om igen? Vet du hur det känns när du vaknar med ett ryck och vet att nästa gång du slumrar in kommer du dö i sömnen en gång till? Vill ni att våra vägar ska vara fyllda av bilförare där det avgörs av en centiliter mer eller mindre om han är vaken eller medvetslös?"
Ja, det där verkar ju inte bra. Woj woj. Jag vill ju inte att nån ska "ha" något, om vi ska gå till kärnan av din frågeställning. Jag är ju drogliberal, inte drogfascist - jag vill inte tvinga på någon nånting. Jag vill att alla ska välja sina liv och ska vara fria att göra det så länge de inte skadar någon annan. GHB fräter sönder munhålan, socker fräter sönder tänderna. Jag tycker det känns helt oviktigt i sammanhanget.
Nej, jag vet inte hur det känns att tända av från GHB - måste jag veta det för att få tycka något eller vara med och forma en vettig politik? Varför skulle våra vägar fyllas av förare som tar GHB när GHB verkar så kasst att ta? Jag vet inte hur det känns att dö i sömnen, nej, jag lever ju - vet du? Ja, jag har hört det där om blackouter och liknande, jag föreslår att folk som gör vansinniga saker på GHB, Salvia, Amfetamin, alkohol, etc får fotboja och sätts i ett program för att hjälpa dem på det sätt som krävs - om man inte kan dricka alkohol utan att bli våldsam kanske man inte ska få dricka sprit. Samma bör gälla för GHB - som mest existerar som drog på grund av den repressiva politiken - när GHB introducerades var det inte narkotikaklassat emedan alla klassiska preparat var det. Ett direkt kryphål som smarta kriminella snart utnyttjade. Jag ser inte att GHB skulle vara ett jätteproblem i ett mer liberalt samhälle.
Sista stycket.
"Vet ni hur det känns med kokain? Heroin? Piller? Ecstasy? LSD? Vet ni hur det känns att vara mamma, barn, syskon eller far till någon som håller på med droger eller är beroende av alkohol? Vet ni över huvud taget vad ni pratar om?"
Tja, du, du vet - att erkänna att man vet något om ovanstående är att skapa problem för sig själv. Jag har själv fått sparken från ett jobb på grund av politiskt engagemang, vet du något om det? Jag kan summera ditt patetiska angrepp med följande påstående som svar på ovanstående stycke:
Ja, jag vet vad jag pratar om. Men jag fattar inte vad det är du snackar om. Jag fattar inte vad aromat har med narkotikapolitik att göra. Jag fattar inte varför man måste ha knarkat, blivit missbrukare, skärpt sig och sen ha blivit antidrogmänniska för att överhuvudtaget få tycka något - vilket verkar vara vad du anser. Om missbrukare är så opålitliga - varför ska vi lyssna på dig? Jag anser att vi bör ha en politik som är inriktad på att bevara den personliga friheten och individens rätt till dennes kropp - samtidigt som vi ska minimera effekten av den personliga friheten vad det gäller inskränkandet av andras frihet att göra sina egna val. Jag tror att detta bäst görs med en vetenskaplig hållning till frågan. Och då faller liksom "aromatproblemet" utanför hela omfattningen av frågan. Kom ihåg att alla problem som existerar i Sverige med droger existerar inom ramen för den drogpolitik som DU försvarar och argumenterar för även om många inom era led menar att politiken inte är tillräckligt långtgående - vilket alltså är anledningen till att den misslyckas.
Svaret på UK-frågan ovan är att cannabisbruket gått ner i UK sen omklassificeringen. Det går inte att jämföra länder mot länder men det är ändå färre som provat cannabis i Holland än i USA - som har väldigt hårda lagar mot cannabis.
Tycker du att man inte ska använda metadon i behandlingen av heroinmissbruk? Det är ganska viktigt tycker jag att veta svaret på den frågan eftersom beprövad vetenskap visar att metadon är väldigt effektivt för att minska dödligheten i gruppen. Det är helt enkelt den eviga frågan, vad är viktigast - principen eller människolivet? Hur tänker du?
2007-10-24
Don't you mess with me, bitches!
Hmm... weird.
Jag drömde en dröm inatt, en ganska märklig dröm. Jag återger här detaljerna som jag minns dem nu. Som tur var återgav jag dem direkt efter att jag vaknade, hade jag inte gjort det hade jag inte kommit ihåg någonting.
Drömmen "började" (det här kan vara ett tag in i drömmen, vem vet?) med att jag höll på att fixa till en dejt med en förvirrad 17-årig tjej med låg självkänsla typ. Av någon anledning skulle jag och F gå på dejten tillsammans, eventuellt kan min mörka sida ha planerat något obehagligt sexuellt äventyr för den stackars oskyldiga och förvirrade flickan vars kropp förmodligen vibrerade av okontrollerbara hormoner. Vad bättre då än att två män guidar henne in i vuxenvärldens ständiga förnedring och besvikelse?
Hur som helst, jag är på telefon med den här tjejen och föreslår alltså att både jag och F ska komma i en bil och hämta henne och så ska vi ha en picknick. En del av min hjärna (i drömmen) undrar vart det här ska sluta, tänk om hon får panik, tänk om vi spårar ur, vad är egentligen planen? Vad vill F? Hon tvekar lite men som den vana förledare av ungdom jag är vet jag att jag kan pusha henne att säga ja - om jag vill. Men den där obehagliga rösten, samvetet I guess, viskar i mitt öra att jag kanske ska backa och ge henne en chans att själv verkligen välja vägen som korsar våran väg. Så jag föreslår det i drömmen när hon velar, att OK, vi tar det chill, vänta en dag och så hörs vi imorgon.
Hon reagerar direkt på det. Hon börjar undra varför jag vill skjuta upp dejten helt plötsligt (att hon själv höll på att tveka är förstås helt ovidkommande), vad som fått mig att ändra mig. Så... hon går in på Facebook och ser att jag givit något slags poäng eller liknande på EN ANNAN TJEJS FACEBOOK-profil. Så hon går apbajs och blir helt paranoidpsyko (vilket är relaterat till en verklig händelse där en tjej jag dejtade EN gång faktiskt påstod att hon kanske skulle ta livet av sig om inte hon fick träffa mig - jag valde att faktiskt inte ens ha sex med henne för jag kände att det kunde kanske innebära problem i framtiden) och började undra om allt var en charad för att få ha sex med henne (ja) och om jag inte verkligen var kär i henne (ja) och så vidare.
Sen blev det riktigt galet.
Hon ger telefonen till sin bror. Brodern börjar säga saker som "var är du Tommie?", "Bra idé va, du trodde du kunde komma undan va?" och klassikern "Var är du? Är det grusväg jag hör runt omkring dig? Är det höga hus där va?" - han försökte ta reda på var jag var med hjälp av ljudet!
Jag började bli lite stressad av det här så jag lägger på och säger åt F och L och K (som dök upp från ingenstans) att hoppa in i bilen så vi kan dra - vilket de gör, ganska snabbt.
Men hela fucking familjen med bruden i spetsen är där! Jag försöker starta bilen men de är redan igång och knuffar hela bilen över kanten och ner i floden, aaah!
Men vi är iskalla, min sidoruta var redan nervevad så vi tar oss ur bilen (och mina och Ks blickar möts i ett slags samförstånd) och upp till luften.
Och, mark my words: don't fuck with Tommie in his own dreams!
Jag vet inte hur många de var men jag ger mig upp på flodbanken och börjar misshandla dem. Män, kvinnor, barn (i 14-årsåldern). Det är tänder som flyger, näsor som bryts och tårar som spills. Som en virvelvind är jag över dem och förklarar att man bara inte gör som de gjorde utan att få riktigt riktigt ont. Jag hoppar över en liggande person och måttar ett hårt slag mot ett liggande... litet barn i tvåårsåldern. Jag hejdar mig en centimeter från barnet och börjar skrika: "Är ni sjuka i huvudet? Tog ni med ett litet barn när ni skulle försöka mörda mig?"
Jag vet, vad är det som försiggår?
Så jag trycker på rewindknappen.
Så istället för att bilen blir iknuffad av de här personerna så startar jag motorn och kör över dem istället. Hahahaha!
Scenbyte. Drömmar är underbara på det sättet - story structure är inte viktigt...
Så jag och L håller på att stänga vårt lilla butiksstånd i ett stort köpcentra. Jag stöter till en dörr när jag går och plockar och innanför dörren sitter det 4-6 slitna uteliggare / missbrukare och skickar runt en smutsig bong som de tänder och röker på med om och om igen. Jag ursäktar mig och berättar den lite konstiga historien för L. Vi sopar ut skräpet från butiken och börjar göra oss i ordning för att gå.
Då kommer det in en galen rysk kvinna med för mycket smink och risigt hår. I släptåg har hon vad som bara måste vara en rysk hora. Kvinna ett tar så fram en ljusstake i guld och går runt och börjar slå den i taket på butiken så gnistorna yr.
Jag och L drar oss undan och jag berättar vad som försiggår: "Hajar du vad det är? Det är en RYSK HÄXA som försöker skrämma bort andarna så horan ska kunna jobba utan att bli attackerad av de onda andarna."
Vi går förbi båset bredvid där en annan rysk hora står och inte vågar gå in och jobba - fast till skillnad från vårt bås är det typ en hel romsk familj i det båset. Så L tar tag i hennes arm och drar in henne i helvetet och säger typ "skärpning, sluta vara så vidskeplig, yada yada" och tvingar henne att börja jobba. Vi går vidare ut på parkeringen.
Där jag blir biten av en myra. Innanför kläderna. Så jag skakar ut den och trampar på den. Jag noterar att det är lite mosade myror över hela min jacka - och att det kryper i kroppen. Jag har lagt min jacka i myrstigen som gick genom vårt butiksstånd. Typiskt! Det är oerhört obehagligt (jag har lätt insektsfobi) och det börjar verkligen krypa och det börjar ramla fram gräshoppor och grejer.
Då kommer min kompis MR helt plötsligt förbi och pratar i mobilen. Men när han hälsar på oss så är det inte hans röst utan min kompis MNs röst som kommer ur hans mun. Galenskapen är total.
Där vaknar jag och då berättar L som låg bredvid mig att jag andats som om jag ville förmedla en kod eller kommunicera i olika snabba och hetsiga andetag. Jag gissar att de sammanföll med att jag hade insekter över hela kroppen i drömmen... brrr.
Att drömma är viktigt - men inte sammanhängande.
Jag drömde en dröm inatt, en ganska märklig dröm. Jag återger här detaljerna som jag minns dem nu. Som tur var återgav jag dem direkt efter att jag vaknade, hade jag inte gjort det hade jag inte kommit ihåg någonting.
Drömmen "började" (det här kan vara ett tag in i drömmen, vem vet?) med att jag höll på att fixa till en dejt med en förvirrad 17-årig tjej med låg självkänsla typ. Av någon anledning skulle jag och F gå på dejten tillsammans, eventuellt kan min mörka sida ha planerat något obehagligt sexuellt äventyr för den stackars oskyldiga och förvirrade flickan vars kropp förmodligen vibrerade av okontrollerbara hormoner. Vad bättre då än att två män guidar henne in i vuxenvärldens ständiga förnedring och besvikelse?
Hur som helst, jag är på telefon med den här tjejen och föreslår alltså att både jag och F ska komma i en bil och hämta henne och så ska vi ha en picknick. En del av min hjärna (i drömmen) undrar vart det här ska sluta, tänk om hon får panik, tänk om vi spårar ur, vad är egentligen planen? Vad vill F? Hon tvekar lite men som den vana förledare av ungdom jag är vet jag att jag kan pusha henne att säga ja - om jag vill. Men den där obehagliga rösten, samvetet I guess, viskar i mitt öra att jag kanske ska backa och ge henne en chans att själv verkligen välja vägen som korsar våran väg. Så jag föreslår det i drömmen när hon velar, att OK, vi tar det chill, vänta en dag och så hörs vi imorgon.
Hon reagerar direkt på det. Hon börjar undra varför jag vill skjuta upp dejten helt plötsligt (att hon själv höll på att tveka är förstås helt ovidkommande), vad som fått mig att ändra mig. Så... hon går in på Facebook och ser att jag givit något slags poäng eller liknande på EN ANNAN TJEJS FACEBOOK-profil. Så hon går apbajs och blir helt paranoidpsyko (vilket är relaterat till en verklig händelse där en tjej jag dejtade EN gång faktiskt påstod att hon kanske skulle ta livet av sig om inte hon fick träffa mig - jag valde att faktiskt inte ens ha sex med henne för jag kände att det kunde kanske innebära problem i framtiden) och började undra om allt var en charad för att få ha sex med henne (ja) och om jag inte verkligen var kär i henne (ja) och så vidare.
Sen blev det riktigt galet.
Hon ger telefonen till sin bror. Brodern börjar säga saker som "var är du Tommie?", "Bra idé va, du trodde du kunde komma undan va?" och klassikern "Var är du? Är det grusväg jag hör runt omkring dig? Är det höga hus där va?" - han försökte ta reda på var jag var med hjälp av ljudet!
Jag började bli lite stressad av det här så jag lägger på och säger åt F och L och K (som dök upp från ingenstans) att hoppa in i bilen så vi kan dra - vilket de gör, ganska snabbt.
Men hela fucking familjen med bruden i spetsen är där! Jag försöker starta bilen men de är redan igång och knuffar hela bilen över kanten och ner i floden, aaah!
Men vi är iskalla, min sidoruta var redan nervevad så vi tar oss ur bilen (och mina och Ks blickar möts i ett slags samförstånd) och upp till luften.
Och, mark my words: don't fuck with Tommie in his own dreams!
Jag vet inte hur många de var men jag ger mig upp på flodbanken och börjar misshandla dem. Män, kvinnor, barn (i 14-årsåldern). Det är tänder som flyger, näsor som bryts och tårar som spills. Som en virvelvind är jag över dem och förklarar att man bara inte gör som de gjorde utan att få riktigt riktigt ont. Jag hoppar över en liggande person och måttar ett hårt slag mot ett liggande... litet barn i tvåårsåldern. Jag hejdar mig en centimeter från barnet och börjar skrika: "Är ni sjuka i huvudet? Tog ni med ett litet barn när ni skulle försöka mörda mig?"
Jag vet, vad är det som försiggår?
Så jag trycker på rewindknappen.
Så istället för att bilen blir iknuffad av de här personerna så startar jag motorn och kör över dem istället. Hahahaha!
Scenbyte. Drömmar är underbara på det sättet - story structure är inte viktigt...
Så jag och L håller på att stänga vårt lilla butiksstånd i ett stort köpcentra. Jag stöter till en dörr när jag går och plockar och innanför dörren sitter det 4-6 slitna uteliggare / missbrukare och skickar runt en smutsig bong som de tänder och röker på med om och om igen. Jag ursäktar mig och berättar den lite konstiga historien för L. Vi sopar ut skräpet från butiken och börjar göra oss i ordning för att gå.
Då kommer det in en galen rysk kvinna med för mycket smink och risigt hår. I släptåg har hon vad som bara måste vara en rysk hora. Kvinna ett tar så fram en ljusstake i guld och går runt och börjar slå den i taket på butiken så gnistorna yr.
Jag och L drar oss undan och jag berättar vad som försiggår: "Hajar du vad det är? Det är en RYSK HÄXA som försöker skrämma bort andarna så horan ska kunna jobba utan att bli attackerad av de onda andarna."
Vi går förbi båset bredvid där en annan rysk hora står och inte vågar gå in och jobba - fast till skillnad från vårt bås är det typ en hel romsk familj i det båset. Så L tar tag i hennes arm och drar in henne i helvetet och säger typ "skärpning, sluta vara så vidskeplig, yada yada" och tvingar henne att börja jobba. Vi går vidare ut på parkeringen.
Där jag blir biten av en myra. Innanför kläderna. Så jag skakar ut den och trampar på den. Jag noterar att det är lite mosade myror över hela min jacka - och att det kryper i kroppen. Jag har lagt min jacka i myrstigen som gick genom vårt butiksstånd. Typiskt! Det är oerhört obehagligt (jag har lätt insektsfobi) och det börjar verkligen krypa och det börjar ramla fram gräshoppor och grejer.
Då kommer min kompis MR helt plötsligt förbi och pratar i mobilen. Men när han hälsar på oss så är det inte hans röst utan min kompis MNs röst som kommer ur hans mun. Galenskapen är total.
Där vaknar jag och då berättar L som låg bredvid mig att jag andats som om jag ville förmedla en kod eller kommunicera i olika snabba och hetsiga andetag. Jag gissar att de sammanföll med att jag hade insekter över hela kroppen i drömmen... brrr.
Att drömma är viktigt - men inte sammanhängande.
2007-10-22
3-4 timmars sömn är inte hälsa
Inatt kunde jag inte sova. Det fanns både för- och nackdelar med detta, jag drabbades t.ex. av ångest och klara tankar som drev mig att gå upp och författa ett viktigt mejl med dessa tankar. Ångesten kom lite av att jag inte kände att jag kunde ta sovmorgon idag eftersom vi ska göra en produktionssättning. Och kanske av en hel helgs alkoholdrickande, vilket inte heller är hälsosamt. Nackdelen med 3-4 timmars är främst att min hjärna kanske opererar på 50% effektivitet och att mitt välbefinnande är 30% av normalt. Hjärnan känns svullen och jag känner liksom ett allmänt obehag, som en baksmälla eller något liknande. Det är dock inte baksmälla utan bara sömnbrist.
Hur som helst, jag orkar inte och hinner inte just nu men snart kommer en beskrivning i korta ordalag av konferensen jag var på i Nerja i södra Spanien i helgen och förstås även min genomgång av UFC 77: Hostile Territory.
Nu ska jag bara överleva.
Hur som helst, jag orkar inte och hinner inte just nu men snart kommer en beskrivning i korta ordalag av konferensen jag var på i Nerja i södra Spanien i helgen och förstås även min genomgång av UFC 77: Hostile Territory.
Nu ska jag bara överleva.
2007-10-16
Kramas då era jävlar!
Hmm, till våren blir det nog dags för en vårkramdag. Stora vår-kram-dagen! Jag började nästan grina när jag såg den här filmen. Krama nån idag!
2007-09-05
Verklighetsbaserat Levande och kaffe
Oj vad sugen jag var på kaffe i morse. Kaffekoppen fick representera något slags nystart, fri vilja, fri vilja från mig själv kanske? Alltså varför vill jag bestämma en regel och sen bryta mot den? Ganska konstigt. Jag spenderade en stor del av resan till jobbet med att tänka på latten de säljer för 20 kr på cafét här. Jag vill ha mjölken och koffeinet, jag ville känna smaken.
Sen när jag kom fram köpte jag bara en frukostmacka och en drickyoghurt och gick och jobbade istället. För verkligheten är att jag inte behöver dricka kaffe utan snarare behöver sova bättre om nätterna. Och lägga mig tidigare. Och gå upp tidigare.
Men kaffet och att bryta mot regeln-beteendet är intressant. Jag sätter upp ett förbehåll för mig själv och sen demonstrerar jag mitt oberoende genom att bryta mot det när ett litet sug eller liknande sätter in - eller är det helt enkelt det jag rationaliserar mitt beteende med i hjärnan, att jag gömmer mig bakom flera lager av självbedrägeri? Förmodligen.
Jag har läst mycket om medveten närvaro och hållit på en del med kognitiva idéer som verktyg för förändring. Mycket av det jag läst angående detta handlar om att acceptera saker som de är, acceptans.
Våra största problem uppstår när vi vägrar möta sanningen, det som så populärt kallas verklighetsflykt. Först när vi accepterar verkligheten som den är, utan att döma, kan vi förändras och / eller gå vidare. Detta gäller inte enbart extremer såsom missbruk utan det mesta i livet. Man måste acceptera att man inte är i form innan man kan komma i form på riktigt.
Jag måste acceptera att jag inte har dålig karaktär eller någonting utan att jag på nåt sjukt vis protesterar och gör uppror mot mig själv genom att dricka kaffe under ett uppehåll och så vidare. Eller vad fan det nu är som rör sig i huvudet på mig.
Det kan vara ganska svårt att acceptera något utan att vara helt hundra på vad det är man ska acceptera...
Jag skulle vilja kalla detta förhållningssätt för att idka Verklighetsbaserat Levande. Ett sätt att leva baserat på verkligheten, centrerat kring acceptans och medveten närvaro. Kanske kan jag bli 2000-talets främsta livsstilsguru? Hmm, just det, först måste man bli framgångsrik, sen kan man lura folk på pengar. Jag återkommer när mina framgångar är mer påtagliga.
Sen när jag kom fram köpte jag bara en frukostmacka och en drickyoghurt och gick och jobbade istället. För verkligheten är att jag inte behöver dricka kaffe utan snarare behöver sova bättre om nätterna. Och lägga mig tidigare. Och gå upp tidigare.
Men kaffet och att bryta mot regeln-beteendet är intressant. Jag sätter upp ett förbehåll för mig själv och sen demonstrerar jag mitt oberoende genom att bryta mot det när ett litet sug eller liknande sätter in - eller är det helt enkelt det jag rationaliserar mitt beteende med i hjärnan, att jag gömmer mig bakom flera lager av självbedrägeri? Förmodligen.
Jag har läst mycket om medveten närvaro och hållit på en del med kognitiva idéer som verktyg för förändring. Mycket av det jag läst angående detta handlar om att acceptera saker som de är, acceptans.
Våra största problem uppstår när vi vägrar möta sanningen, det som så populärt kallas verklighetsflykt. Först när vi accepterar verkligheten som den är, utan att döma, kan vi förändras och / eller gå vidare. Detta gäller inte enbart extremer såsom missbruk utan det mesta i livet. Man måste acceptera att man inte är i form innan man kan komma i form på riktigt.
Jag måste acceptera att jag inte har dålig karaktär eller någonting utan att jag på nåt sjukt vis protesterar och gör uppror mot mig själv genom att dricka kaffe under ett uppehåll och så vidare. Eller vad fan det nu är som rör sig i huvudet på mig.
Det kan vara ganska svårt att acceptera något utan att vara helt hundra på vad det är man ska acceptera...
Jag skulle vilja kalla detta förhållningssätt för att idka Verklighetsbaserat Levande. Ett sätt att leva baserat på verkligheten, centrerat kring acceptans och medveten närvaro. Kanske kan jag bli 2000-talets främsta livsstilsguru? Hmm, just det, först måste man bli framgångsrik, sen kan man lura folk på pengar. Jag återkommer när mina framgångar är mer påtagliga.
2007-08-29
En historia om tvivel och självförakt
Igår skulle jag ha tränat shooto. Jag tränade dock inte. Det är om det den här bloggposten handlar, jag skriver den nog mest för mig själv och inte för mina läsare... fast samtidigt vet jag ju att jag har en publik. Motiven känns grumliga.
Whatever. Vad hände igår egentligen? Jag var ganska redo för att åka och träna men så fick jag kalla fötter. En del i det var den ohyggliga kramp i magen jag fick på vägen hem och den efterföljande förlossningen på toaletten av något som måste ha kommit från rymden. Alla som brottats vet att det sista man vill göra är att ligga på rygg med en 80 kg tung motståndare som ligger ovanpå och försöker göra sig så tung som möjligt - när man är dålig i magen. Vid ett par tillfällen har jag faktiskt trott att jag ska kvävas i såna lägen. Det var bakgrunden. Men min hjärna plågades av samvetskval hela kvällen ändå. Var det det enda skälet eller ville jag egentligen inte träna? Vill jag träna?
En del kan vara kostnaden och nervositeten över min axel. Jag har problem med en axel och shooto tar en del på axlarna, utan tvekan. Det är förstås så att jag kan ta det lugnt, men tänk om jag vill avbryta efter ett tag? Jag hatar verkligen att känna mig misslyckad, att känna att jag ger upp, att jag förlorar. Tyvärr inte på Peter Forsberg-viset där man kastar sig med huvudet först rakt in i smeten och krigar tills kroppen är ett paket utan mer på viset att jag ryggar undan och fortsätter spela tv-spel där jag är bättre än de flesta.
Eller åker och köper glass. Som jag gjorde igår. Nästan i panik. Två förpackningar med Ben & Jerry, no less. Sjukligt beteende. Jag fick med mig en bredbar ost också, nyttodelen av besöket på affären, alltid något. Nu kan man i efterhand säga att det var ju duktigt av mig att inte äta upp två förpackningar B&J igår, för jag åt kanske en tredjedel av den ena, sen gick jag och la mig och läste min bok och somnade som en liten griskulting i sängen. I morse vaknade jag före väckarklockan.
Vad gör jag för fel? Jag gillar att brottas, men var är min resolve, mitt driv? Varför uppfinner min hjärna hinder? Eller är det så att det finns verkliga hinder, jag menar jag var ju faktiskt dålig i magen igår, det var inte psykosomatiskt (ni skulle sett det, det var som ur The Hidden fast andra änden), det hände ju faktiskt.
Och min axel är bummed. Och vi vet alla hur glad jag blev när jag surfade och axeln inte höll för det.
Jag vill vara typen som kan göra allt, där kroppen bara fungerar. Om jag nu vill fixa min axel, varför gör jag inte övningarna på gymmet som jag fått instruerat att göra? Varför schemalägger jag inte det?
Vad är målet med att överhuvudtaget träna shooto? Gemenskap? Jag kommer knappast känna någon större gemenskap med personer på en klubb där flera av instruktörerna och de som tävlar är poliser. Just a wiiild guess right there. Men fan, det är bra människor, de är trevliga och det är kul.
Jag ville bara skriva av mig lite. Igår fick jag nästan panikångest för att jag inte åkte och tränade. Kanske borde jag träna något med en kompis istället som kunde pusha men... fan, jag vet inte. Det är dyrt och pengarna kommer inte tillbaka om jag hoppar på nu. Men vad är målet med det? Varför ska jag träna?
Målet kan inte vara "jag ska prova att träna tre gånger i veckan" - det är inget mål, det är en beskrivning av vad man ska göra och när jag tänker på det har jag svårt att se målet. När jag tränade tre gånger i veckan på SATS med Fredrik var det i alla fall för att vi skulle surfa nu i somras och det fungerade verkligen, vi var drivna att gå dit. Men min fläbbiga buk består. Jag ser fortfarande ut som en gubbe. Vad i helvete liksom.
Jag har med mig sakerna, jag ska gå dit ikväll. Hoppas jag. Målet kanske är att besegra mina rädslor? Att sluta tvivla och börja pusha? Målet kanske är att sikta på en klubbtävling eller ett mästerskap eller något? Tror jag nog på min förmåga för att ha en chans? Vet ej.
Min axel är ingen fara. Den blir inte sämre av träningen. Den blir inte det.
Tvivel, hela hjärnan surrar av det.
Whatever. Vad hände igår egentligen? Jag var ganska redo för att åka och träna men så fick jag kalla fötter. En del i det var den ohyggliga kramp i magen jag fick på vägen hem och den efterföljande förlossningen på toaletten av något som måste ha kommit från rymden. Alla som brottats vet att det sista man vill göra är att ligga på rygg med en 80 kg tung motståndare som ligger ovanpå och försöker göra sig så tung som möjligt - när man är dålig i magen. Vid ett par tillfällen har jag faktiskt trott att jag ska kvävas i såna lägen. Det var bakgrunden. Men min hjärna plågades av samvetskval hela kvällen ändå. Var det det enda skälet eller ville jag egentligen inte träna? Vill jag träna?
En del kan vara kostnaden och nervositeten över min axel. Jag har problem med en axel och shooto tar en del på axlarna, utan tvekan. Det är förstås så att jag kan ta det lugnt, men tänk om jag vill avbryta efter ett tag? Jag hatar verkligen att känna mig misslyckad, att känna att jag ger upp, att jag förlorar. Tyvärr inte på Peter Forsberg-viset där man kastar sig med huvudet först rakt in i smeten och krigar tills kroppen är ett paket utan mer på viset att jag ryggar undan och fortsätter spela tv-spel där jag är bättre än de flesta.
Eller åker och köper glass. Som jag gjorde igår. Nästan i panik. Två förpackningar med Ben & Jerry, no less. Sjukligt beteende. Jag fick med mig en bredbar ost också, nyttodelen av besöket på affären, alltid något. Nu kan man i efterhand säga att det var ju duktigt av mig att inte äta upp två förpackningar B&J igår, för jag åt kanske en tredjedel av den ena, sen gick jag och la mig och läste min bok och somnade som en liten griskulting i sängen. I morse vaknade jag före väckarklockan.
Vad gör jag för fel? Jag gillar att brottas, men var är min resolve, mitt driv? Varför uppfinner min hjärna hinder? Eller är det så att det finns verkliga hinder, jag menar jag var ju faktiskt dålig i magen igår, det var inte psykosomatiskt (ni skulle sett det, det var som ur The Hidden fast andra änden), det hände ju faktiskt.
Och min axel är bummed. Och vi vet alla hur glad jag blev när jag surfade och axeln inte höll för det.
Jag vill vara typen som kan göra allt, där kroppen bara fungerar. Om jag nu vill fixa min axel, varför gör jag inte övningarna på gymmet som jag fått instruerat att göra? Varför schemalägger jag inte det?
Vad är målet med att överhuvudtaget träna shooto? Gemenskap? Jag kommer knappast känna någon större gemenskap med personer på en klubb där flera av instruktörerna och de som tävlar är poliser. Just a wiiild guess right there. Men fan, det är bra människor, de är trevliga och det är kul.
Jag ville bara skriva av mig lite. Igår fick jag nästan panikångest för att jag inte åkte och tränade. Kanske borde jag träna något med en kompis istället som kunde pusha men... fan, jag vet inte. Det är dyrt och pengarna kommer inte tillbaka om jag hoppar på nu. Men vad är målet med det? Varför ska jag träna?
Målet kan inte vara "jag ska prova att träna tre gånger i veckan" - det är inget mål, det är en beskrivning av vad man ska göra och när jag tänker på det har jag svårt att se målet. När jag tränade tre gånger i veckan på SATS med Fredrik var det i alla fall för att vi skulle surfa nu i somras och det fungerade verkligen, vi var drivna att gå dit. Men min fläbbiga buk består. Jag ser fortfarande ut som en gubbe. Vad i helvete liksom.
Jag har med mig sakerna, jag ska gå dit ikväll. Hoppas jag. Målet kanske är att besegra mina rädslor? Att sluta tvivla och börja pusha? Målet kanske är att sikta på en klubbtävling eller ett mästerskap eller något? Tror jag nog på min förmåga för att ha en chans? Vet ej.
Min axel är ingen fara. Den blir inte sämre av träningen. Den blir inte det.
Tvivel, hela hjärnan surrar av det.
2007-08-24
Koffein, den underbara drogen
Ungh. Koffeinet tog ut sin rätt igår... jag inbillade mig att det hängde åska i luften men sanning var nog helt enkelt att jag led mig igenom withdrawal från kaffet. Jag har lagt upp en räknare på min facebook, nu är det ett dygn och 18 timmar sen jag tog en kopp kaffe senast. Och igår hade jag en chipspåse i mitt grepp som jag kunnat glufsa i mig. Men det gjorde jag inte, lite tack vare Lisa.
Kaffe är gott men också ett ondskefullt gift. Jag ska begränsa mig eller utmana mig på något sätt, jag börjar med att inte dricka det helt enkelt, lite för att få magen till en normal position... igår var den som en spärrballong...
Men det går att avstå kaffe, man bara lägger upp en räknare på nätet och noterar hur duktig man är, det är min belöning. En gång så åt jag inte på McDonalds på ett år och nio månader. Det var förstås efter att jag sett Supersize me och läst Fast Food Nation, efter det ville jag inte. Men varför äter jag där nu ibland? Det är inte rimligt. Slut med det.
Här är siffrorna:
Senaste Mcd: 6 dagar och 23 timmar
Senaste Colan: 9 dagar och 9 timmar
Senaste läsk och chips: 5 dagar och 9 timmar
Cooounting.
Prova själv. Det funkar för mig, istället för ett mål i framtiden räknar jag poäng, poängen ökar ju längre tiden går och min streak är intakt. Som ett tv-spel. Underbart.
Sätter du mål att du inte får göra ditten fram tills datten så kommer du längta efter den dagen då du ju får synda då - men om du räknar din score vill du bara nå längre.
Kaffe är gott men också ett ondskefullt gift. Jag ska begränsa mig eller utmana mig på något sätt, jag börjar med att inte dricka det helt enkelt, lite för att få magen till en normal position... igår var den som en spärrballong...
Men det går att avstå kaffe, man bara lägger upp en räknare på nätet och noterar hur duktig man är, det är min belöning. En gång så åt jag inte på McDonalds på ett år och nio månader. Det var förstås efter att jag sett Supersize me och läst Fast Food Nation, efter det ville jag inte. Men varför äter jag där nu ibland? Det är inte rimligt. Slut med det.
Här är siffrorna:
Senaste Mcd: 6 dagar och 23 timmar
Senaste Colan: 9 dagar och 9 timmar
Senaste läsk och chips: 5 dagar och 9 timmar
Cooounting.
Prova själv. Det funkar för mig, istället för ett mål i framtiden räknar jag poäng, poängen ökar ju längre tiden går och min streak är intakt. Som ett tv-spel. Underbart.
Sätter du mål att du inte får göra ditten fram tills datten så kommer du längta efter den dagen då du ju får synda då - men om du räknar din score vill du bara nå längre.
Hoppas advokaten är stolt
En advokat i Skåne har lyckats få sina domstolskompisar att förbjuda en granne att röka i trädgården på grund av sin "känslighet mot tobaksrök". Min rekommendation till den kvinnliga grannen är att börja äta matvaror som genererar ordentligt med gas och helt enkelt gå och fisa i trädgården. Något säger mig nämligen att advokaten inte är känslig mot rök utan helt enkelt en stor fet jävla gnällspik. Jag är inte rökare, för övrigt. Jag tycker att rökförbudet på krogen är bra - men det är en arbetsmiljöfråga och inget annat.
Nä, starta en fiskampanj mot advokaten som utnyttjar sin ställning till något så futtigt och litet som att använda vårt rättssystem till att likt en treåring få sin vilja igenom.
När jag studerade till byggnadsingenjör hade vi en kurs i typ stadsplanering. Då berättade vår föreläsare att det var nödvändigt att planera för blandade boenden för om man bara byggde villor blev det så dålig stämning i bostadsområdena. För villaägare lägger rätt mycket energi på att gnälla på sina grannar och jiddra om grenar hit och grenar dit och häckar där och du har inte klippt gräsmattan.
Men att inskränka en vuxen människas rättigheter i sin egen trädgård baserat på att en fjant ogillar röklukt... god damn! Kan de titta sig i spegeln och säga "nu gjorde vi samhället bättre", dessa rådmän och domstolsherrar? Kan de ärligt säga att de inte vägt till advokatens fördel på grund av hans ställning i samhället?
Sen - rökare ska visa hänsyn. Rökare ska inte röka där det är rökning förbjuden, det är liksom en enkel ekvation. Visa hänsyn och sluta vara hatade. Och varför hatar folk rökare? Det är nog från grundskolan när de "tuffa" började röka - nu kan man klämma tillbaka.
Själv skiter jag i om du röker eller inte, det är ditt problem. Rök bara inte där det är rökning förbjuden och visa lite allmän hyfs genom att inte slänga fimparna på marken - i onödan - så är jag cool. Ibland får jag en dunst tobaksdoft (från rök) i näsan och det luktar inte helt oangenämnt. Men jag associerar förstås till mina underbara föräldrar som rökte. Jag vet inte hur du reagerar men jag tror helt enkelt inte på att man kan vara så känslig att man inte tål det.
Och om man är så känslig mot tobaksrök torde man inte kunna leva i vårt samhälle ens. Avgaser och annan rök borde vara värre.
Och passiv rökning kan man inte kalla det när man får någon ppm rökpartiklar i lungorna när grannen röker. Passiv rökning är mer kliva in på EP-IT-chefens kontor på CERN när han röker pipa och navigera sig i dimman. Eller den holländske fysikerns kontor, han som kedjerökte så mycket att han hade tre-fyra cigg i gång samtidigt i olika askkoppar på kontoret.
Dessa två personer är några av de trevligaste och smartaste jag träffat. Rökningen var något jag kunde acceptera då.
Nä, starta en fiskampanj mot advokaten som utnyttjar sin ställning till något så futtigt och litet som att använda vårt rättssystem till att likt en treåring få sin vilja igenom.
När jag studerade till byggnadsingenjör hade vi en kurs i typ stadsplanering. Då berättade vår föreläsare att det var nödvändigt att planera för blandade boenden för om man bara byggde villor blev det så dålig stämning i bostadsområdena. För villaägare lägger rätt mycket energi på att gnälla på sina grannar och jiddra om grenar hit och grenar dit och häckar där och du har inte klippt gräsmattan.
Men att inskränka en vuxen människas rättigheter i sin egen trädgård baserat på att en fjant ogillar röklukt... god damn! Kan de titta sig i spegeln och säga "nu gjorde vi samhället bättre", dessa rådmän och domstolsherrar? Kan de ärligt säga att de inte vägt till advokatens fördel på grund av hans ställning i samhället?
Sen - rökare ska visa hänsyn. Rökare ska inte röka där det är rökning förbjuden, det är liksom en enkel ekvation. Visa hänsyn och sluta vara hatade. Och varför hatar folk rökare? Det är nog från grundskolan när de "tuffa" började röka - nu kan man klämma tillbaka.
Själv skiter jag i om du röker eller inte, det är ditt problem. Rök bara inte där det är rökning förbjuden och visa lite allmän hyfs genom att inte slänga fimparna på marken - i onödan - så är jag cool. Ibland får jag en dunst tobaksdoft (från rök) i näsan och det luktar inte helt oangenämnt. Men jag associerar förstås till mina underbara föräldrar som rökte. Jag vet inte hur du reagerar men jag tror helt enkelt inte på att man kan vara så känslig att man inte tål det.
Och om man är så känslig mot tobaksrök torde man inte kunna leva i vårt samhälle ens. Avgaser och annan rök borde vara värre.
Och passiv rökning kan man inte kalla det när man får någon ppm rökpartiklar i lungorna när grannen röker. Passiv rökning är mer kliva in på EP-IT-chefens kontor på CERN när han röker pipa och navigera sig i dimman. Eller den holländske fysikerns kontor, han som kedjerökte så mycket att han hade tre-fyra cigg i gång samtidigt i olika askkoppar på kontoret.
Dessa två personer är några av de trevligaste och smartaste jag träffat. Rökningen var något jag kunde acceptera då.
2007-08-23
Ja, jag går och skrattar för mig själv
Hmm, får lite konstiga blickar idag... kanske för att jag går och lyssnar på podversionen av Pang Prego, ett program jag just nu råkar tycka är fantastiskt roligt!
Måste kolla in Martin Stenmarcks blogg, jag har verkligen noll koll på vem det är, han kan vara porrskådis eller sångare eller typ insektsutrotare for all I know men hans blogg verkar sällsynt dålig - att använda så många skiljetecken som de hävdade i senaste programmet är inte att använda språket fritt, det är att inte kunna skriva.
Mest blickar får jag när jag skrattar högt i t.ex. fruktdisken. Så kul är ju liksom inte bananer, hoho.
Måste kolla in Martin Stenmarcks blogg, jag har verkligen noll koll på vem det är, han kan vara porrskådis eller sångare eller typ insektsutrotare for all I know men hans blogg verkar sällsynt dålig - att använda så många skiljetecken som de hävdade i senaste programmet är inte att använda språket fritt, det är att inte kunna skriva.
Mest blickar får jag när jag skrattar högt i t.ex. fruktdisken. Så kul är ju liksom inte bananer, hoho.
2007-08-20
100 ekologiska lyktor
Som ett trevligt pyssel på min grillfest i helgen föreslog jag att vi skulle tävla i vem som kunde göra bästa lyktan... en tävling utan pris eller vinnarceremoni eller prispall, men ändå värd att genomföra. Kriterierna var luddiga men jag tror tanken var att de inte skulle slockna eller sjunka så fort. Efter ett tag kom vi på att ett bra kriterium hade varit att de skulle vara bionedbrytbara, lyktorna alltså. Där kan jag behöva tips från eventuella läsare - finns det värmeljus som inte har en aluminium...grej runt om? För de bryts ju inte ner snabbt och man vill ju inte vara en miljöbov - i onödan.
Hursomhelst blev i alla fall slutresultatet som du kan betrakta det ovan. Det rörde sig om kanske 15 lyktor och inte hundra men det var tillräckligt coolt för att jag skulle vilja göra en mer ekologisk variant och faktiskt kanske göra hundra stycken som man skickar ut.
Vår sista lykta som vi la i var... en gul paprika. Det fungerade typ bäst, faktiskt. Skydd för ljuset i själva paprikan, köttet släpper igenom ljus så det blir lite mysigt... ja, det funkar helt enkelt väldigt bra.
Trööött.
Hursomhelst blev i alla fall slutresultatet som du kan betrakta det ovan. Det rörde sig om kanske 15 lyktor och inte hundra men det var tillräckligt coolt för att jag skulle vilja göra en mer ekologisk variant och faktiskt kanske göra hundra stycken som man skickar ut.
Vår sista lykta som vi la i var... en gul paprika. Det fungerade typ bäst, faktiskt. Skydd för ljuset i själva paprikan, köttet släpper igenom ljus så det blir lite mysigt... ja, det funkar helt enkelt väldigt bra.
Trööött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
