2009-02-09

Mitt problem med "Låt den rätte komma in" (spoilers)

Jag såg "Låt den rätte komma in" i helgen. Först av allt måste jag markera att jag gillade den - den är t.ex. otroligt snygg och vissa skådespelarinsatser är jättebra, framför allt Eli och Oskar, naturligtvis.

Vad är då min beef?

Filmen är inte läskig. Filmen berör inte.

Det är två saker, relaterade men olika. Filmen är som ett vackert fotografi eller en symfoni eller något - men man kommer inte folk inpå livet.

Var ambitionen att göra en läskig film? Jag vet inte - men oavsett detta så är den alltså inte läskig alls. Man kan tänka sig att tanken måste ha varit det men man har valt en väldigt ohollywoodsk aproach till att föra historien framåt vilket skadat möjligheten till rys och skräck.

Personerna är som platta fotografier som flyttas runt på en dockscen. Det blir vackert men man känner ingen. Och det fungerar delvis, man kan dra egna slutsatser av deras beteenden och liknande. Håkan, Elis beskyddare i början av filmen, går att analysera utifrån vad han gör men känns ändå... grund.

Och rysningarna uteblir av exakt detta skäl: alla som dör i filmen passerar förbi och vi har ingen relation till dem. I en amerikansk film hade man byggt upp alla attacker och överfall med en till två scener där personerna som strax ska råka illa ut hade fått etablera sig som personer av kött och blod.

Förbättringsförslag i första scenerna:

Håkan förbereder överfall. Klipp in mellan förberedelserna scener med personen som blir överfallen där denne sitter hemma hos en kompis och lyssnar på Gyllene Tider och har roligt, har ett liv, en framtid.

Nu blir han gutted och upphängd som en gris och det gör mig inget för jag vet inte vem det är.

Ungefär samma förbättring kan ske i alla scenerna.

Slutscenen är otroligt vacker och brutal... men det är allt på något sätt. Det blir ett vykort, jag kommer inte ifrån det.

Jag gillade den men är ändå ambivalent på något sätt. Något saknades.

Kanske är det dialogen? Den var såklart lika dålig som i alla svenska filmer med några få undantag. Oskars mammas repliker levereras som om de vore på en teater. Flera av barnen säger ungefär samma sak - mobbarna är inte heller de personer och deras ondska får faktiskt för lite utrymme, jag fruktar aldrig för Oskars liv, den där ohälsosamma rädslan för att de ska balla ur helt kommer aldrig till mig.

Nåväl. Snyggt är det. Scenen med Håkans sista tid i livet... det var grejer det!