2005-09-28

A slice of my fucking foot!

Igår tränade jag shootfighting igen för första gången på en och en halv vecka på grund av skada. Jag fick något slags bristning i vänster lår. Jag säger "något slags" eftersom jag inte vet något om skador. Jag vet inte hur det ska kännas när det är läkt, när det är helt och så vidare. Jag gissar att jag stretchat för dåligt. Jag gissar att jag även kunnat köra i söndags - men då var mitt ben så stelt och ömt att jag trodde det skulle behöva amputeras. Så här i efterhand inser jag att det nog bara var just stelhet och att ett träningspass skulle ha mjukat upp det helt perfekt.

Nu har jag ont i höftböjaren eller ljumsken eller nåt. Som icke-sportande människa kan jag konstatera att jag inte känner min kropp speciellt väl - jag vet inte om det som gör ont är nåt som kommer gå sönder om jag fortsätter eller vad det kan vara.

Igår på träningen skar mattan på golvet bort en rejäl bit hud på foten. Min enda tanke har varit - vad händer om jag slåss med en riktig människa?

2005-09-26

Finns det utrymme för dålig karaktär?

En kompis till mig reagerade på att jag ätit McDonaldsmat i helgen och förra veckan med tanke på att jag skrivit i min blogg att nu är det slut med det. Det gäller fortfarande men man måste vara lite tillåtande mot sig själv i början av en principiell aktion. Farorna lurar överallt och anledningen till att jag gör så här är ju att jag har extremt dålig karaktär. Om jag då skulle dra upp himmel och helvete kring ett eller ett par snesteg, då är jag fel ute. Den här helgen var dessutom en bröllopshelg och under sådana är det extra svårt att stenhårt hålla fast vid en "diet". Då är det bättre att vara förberedd på att man kan misslyckas och ta det som det kommer. Som jag gör.

Jag känner mig helt enkelt inte så besviken. Det är bara mat, det är bara min vikt. Jag är mer besviken över min segdragna lårskada, naturligtvis. Den hindrar mig från att träna och är allmänt jävlig. Å andra sidan tror jag att det jag känner nu är absoluta slutskedet av läkningen så nu borde jag kunna träna, särskilt om jag tar det försiktigt.

Såna här saker, som att jag lovar att inte äta skräpmat och att jag sen gör det, får mig att tänka på begreppet klarsyn. Clarity. Jag har skrivit om det flera gånger, den där jobbiga känslan då man "vet" eller "förstår" vad som är viktigt och att allt man gjort fram tills dess (just då) är helt meningslöst för att man ska uppnå något som är viktigt och intressant på "riktigt" för en. Inträffar oftast när en man haft sex eller onanerat. Samma sak inträffar ofta för mig efter en helgs hårt festande. Man vaknar upp måndag morgon och den morgonen har allt släppt, jag vill absolut inte ha mat jag inte behöver laga att äta, jag vill inte dricka öl, jag vill ingenting sånt. Allt sånt känns oviktigt och jag känner mig motiverad att vara "duktig". Men sen kommer helgen krypa närmare...

Kanske tar jag för stora steg? Jag tror inte det, men givetvis är det så att jag ju högre man siktar desto högre fall blir det när man misslyckas. Så att när jag säger "ingen McD, inget godis, inga chips", då kanske det är att sikta för högt så jag ständigt misslyckas? Som sagt, jag tror inte det, men man kanske måste ha det i bakhuvudet om inget förändras?

Nu ska jag välja att ta på mig lite kläder och börja åka in till stan. Vi ses.

2005-09-21

Utbränd av en kurs?

Jag har just påbörjat en "kurs" som mitt fackförbund, Jusek, arrangerar. Den heter "Vägval" och är en kurs / metod som går ut på att kartlägga sig själv, ta reda på vad man själv tycker är viktigt och vad som gör en glad och motiverad i livet, både på arbetet och privat.

Vad det handlar om är samma saker som t.ex. Stephen R Covey kör med i sin 7 Habits of Highly Effective People, att man tar reda på vad man egentligen tycker och tänker och skriver ned det.

Här har man hjälp av ett omfattande material med frågeställningar. Själv fick jag nästan utbrändhetssymptom bara av de första frågorna som t.ex. "Vad fördelar du din tid på under en vecka?" - svaret är att jag inte riktigt vet.

Vad beror denna brist på fokus i livet på? Jag tror det är ett sätt att hantera att man saknar mål och mening, då fokuserar man inte och fördriver tiden för att slippa konfronteras med ångesten det faktiskt innebär att inte ha några mål - eller kanske har man mål men vågar inte konkretisera dem av rädsla för att misslyckas.

En annan sak jag noterade var att jag i mitt liv vågat saker och ofta lyckats. Jag har gjort saker jag har anledning att vara stolt över och jag har misslyckats väldigt få gånger - det var dock min senaste riktigt stora grej och det var ett jobbigt misslyckande. Jag kommer jobba vidare med materialet, kartlägga vad det faktiskt är som är mina främsta kvalitéer och se vart jag kan ta vägen med dem i framtiden.

För framtiden måste se annorlunda ut än nutiden. När jag reflekterade över vad jag lärt mig på mina olika arbeten genom livet kände jag att inte lärt mig något alls på mitt nuvarande jobb, på ett helt år! Då pratar vi inte tekniskt kunnande utan mer "färdigheter" såsom "jag är analytisk" och annat svårgreppbart. Det är problematiskt. Det innebär inte att det är sant, jag tror nog jag lärt mig något men jag har svårt att se vad. Det behöver heller inte betyda att jag måste byta jobb, bara reflektera över om jag kan förändra den nuvarande situationen. Och det är inte säkert, vilket är ett problem.

Jag tror "alla" skulle behöva göra en djupdykning i sin karriär och försöka få en överblick över vad man lägger sin tid på och vad man faktiskt vill lägga sin tid på och vad det ska leda till. Anledningen till att vi slötittar på TV kan vara det att vi inte vet en massa saker, om oss själva, vad vi kan, vad vi faktiskt vill och så vidare och då dövar man sin hjärna med stimuli för att "överleva".

Återkommer!

2005-09-20

Alla hycklar och horar

Bosse Ringholm är i blåsväder just nu efter att han inte kunnat hantera sin högtalartelefon. Min kollega Pär noterar bitskt att det nästan är det värsta i historien, att vår vice statsminister inte vet hur högtalartelefonen fungerar på sin arbetsplats. Pinsamt.
Moderaterna har rätt i att hyckleriet blir tydligt eftersom de framfört liknande kritik som (s) avfärdat som helt osann.
Bosse Ringholm framstår dessutom som en fullblodsidiot då han först säger "Polisen gör ett dåligt jobb och är slöa" och på frågan vad han håller på med förklarar att han "tycker de gör ett bra jobb". Hur går det ihop? Jag vill inte hänga upp mig för mycket på detta, men är det inte så att det motsäger varandra? Vad tycker regeringen egentligen om polisens arbete?

Nästa stora hycklare är H&M som drar in kampanjen med Kate Moss. Först säger man att alla ska ha en andra chans och att man förlåter Kate eftersom hon är mycket ångerfull. Sen avbryter man med hänvisning till sin antidrogpolicy. Varför vägde den inte lika tungt innan? Sanningen är den att man pejlat läget på kvällstidningarnas polls och drar öronen åt sig. Sanningen är nog den att de som svarat "avbryt" i dessa polls är 300 personer inblandade i RNS, FMN eller Hassela - eftersom de flesta inte bryr sig alls.
En mycket stor andel av de rika och kända människorna tar olika droger, såsom tobak, alkohol, cannabis och kokain. Om detta kan man tycka mycket men i Sverige blir det helt banalt. Skulle Kate på något sätt vara unik i modellvärlden? Eftersom hon inte är det och H&M har en strikt antidrogpolicy kanske det kunde vara på tiden med drogtester på alla modeller? Och kanske alla i H&Ms ledning? Eller snortar de inte koks, svinrika jetsettare som de är? Jag har svårt att tänka mig att de skulle skilja sig drastiskt från alla andra rika människor - som skiljer sig föga från helt "vanliga" människor, vilket förstås betyder att de syndar lika mycket som du och jag.

För övrigt håller jag med Reinfeldt om att Ringholm inte behöver avgå - hela regeringen måste avgå efter valet nästa år - hoppas jag.

2005-09-19

No fighter is ever a 100%

Jag har en bristning i låret. Eller faktiskt så vet jag inte. Jag har sällan varit skadad i mitt liv, har aldrig idrottat regelbundet och vet ingenting om skador. Jag vet inte vad en sträckning är eller hur en dylik känns. Jag vet inte vad skillnaden är mellan en bristning och en sträckning. Ej heller vet jag hur man ska bete sig för att läka skadan så snabbt som möjligt eller hur man ska göra för att samtidigt kunna träna utan att förvärra den.

Jag har helt enkelt noll koll. Igår hoppade jag över en träning, igen, pga skadan. Imorgon biter jag nog ihop och tänker som man ska, nämligen att ingen fighter nånsin är 100% frisk. Jag menar, om jag måste vila helt i två veckor för att bli 100% så kommer jag ju missa massor av träning. Inte acceptabelt!

2005-09-15

Tommies resa mot renlevnaden

Fram tills september förra året hade jag inte ätit på McDonalds på ett år och nio månader. Under samma tidsperiod hade jag heller inte druckit Coca-Cola, vare sig light eller vanlig (möjligtvis utblandad med sprit...) och inte ätit chips och en massa onyttigheter som jag nu faktiskt äter och stoppar i mig. Jag har ett tag skyllt min bristande karaktär (eller vad man ska kalla det) på en del omständigheter i min tillvaro, tills jag igår tänkte tillbaka på den perioden då jag inte åt. Jag gick igenom en hel del saker då också, min sinnesstämning var inte så annorlunda mot vad den är nu, förutom förstås att jag är bitter singel.

Min poäng är att det inte finns något skäl för mig att äta en massa skräp. Det finns inget som hindrar mig från att bara skita i McDonalds, läsk, godis, chips och annat. Att någon annan äter det påverkar egentligen inte mig och så vidare.

Kanske har jag tappat tron på min förmåga att behålla min "resolve"? För två år sen var det ingen tvekan, jag bara körde och jag körde för att bevisa för mig själv. Nu har jag förstås redan bevisat flera gånger att jag inte behöver läsk och godis - frågan är om jag vill ha läsk och godis? Kanske är det bättre för mig att unna mig och leva nyttigare i allmänhet? Samtidigt eskalerar det, nu är jag tillbaka på massor med Coca-Cola varje vecka, även om det oftast handlar om Coca-Cola Light. Det kommer inte hålla i längden.

Så nu börjar den nya fasen. Jag behöver inget nyår, ingenting extern för att bestämma mig, så är det ju. Jag kommer börja med följande:
1. Coca-Cola och annan läsk.
2. McDonalds och annan snabbmat (och nu ingår även svensk snabbmat). Dvs ingen pizza, ingen Burger King, inte Max, osv osv osv. Samtidigt - är jag on the road och inga alternativ finns, då kommer jag äta McD. Jag är inte helt körd i huvudet. Det det handlar om är att inte okynnesäta där och då stålsätter man sig bäst med en total abstinens.
3. Godis och chips och liknande.


Så, detta börjar nu klockan 22:57 den 15:e september.

Jag behöver inga lyckönskningar.

Coollists död min bloggs räddning?

Coollist har varit nere hela den här veckan vilket har omöjliggjort för mig att skicka tankfulla texter till mina vänner om bland annat FIs språkrörs härskande tekniker och helt enkelt skitsnack. Det ena rörde Devrim Mavi som påstod att inget traditionellt parti (med män i toppen) skulle kunna komma med deras förslag om samlevnadsbalk. Jag är förbannat trött på såna uttalanden - alla män är inte som Göran Persson, Göran Hägglund och resten av grågubbegänget. Jag är FÖR deras förslag om samlevnadsbalk, om de förstås accepterar att ett resultat kan bli att en man har flera kvinnliga partners. Det tror jag inte.
Sen kläcker Gudrun ur sig att deras icke jämställda stadgar är både OK och rätt eftersom media redan speciellt uppmärksammat männen som gått med i FI. Det hon avser är kanske den ENDA artikel jag läst som var i DN om TVÅ män i styrelsen / partiet? Resten av artiklarna har, till Gudruns förtret och som bevis för att hon bara snackar skit, handlat om de interna striderna mellan kvinnorna i FI, något som ju är centralt.
Att sen FI själva inte hajat att de de valt till språkrör skrämmer bort kvinnoväljarna som egentligen är en väldigt konservativ grupp i gemen, det är deras problem. Jag upplever att när det kommer till kritan är kvinnor nästan mer konservativa än män. Det har inte FI hajat utan tror att de som dök upp på deras kongress och sjöng och visade fittan är ett representativt tvärsnitt av den svenska kvinnan. Få saker kan vara mer fel - men det är bara som jag tror. En första partikongress av det här slaget är nästan dödsdömd, att demokratiskt ta fram en ideologi tror jag inte på för fem öre. Jag ska utveckla det senare.
Hur som helst är min morgonmail död och jag skriver här tillsvidare.

2005-09-12

Om det är som knark...

Här är en annan infallsvinkel som jag tycker är viktig i tankearbetet kring "om det är som knark...":

Om fett och öl är som knark, vi bara antar det, vad är bästa åtgärden då?

Varför är det så?

Vad menar jag egentligen? Jag ska försöka förklara mig mellan kodraderna.

En forskare orsakar ramaskri i dagspressen: socker är som heroin vad gäller beroendeframkallande egenskaper. Överintag av socker gör en dessutom fet genom att orsaka hungerskänslor, socker är dessutom råsnabb energi så kroppen bränner inget fett. Skolungdomar äter socker och får dåliga resultat. De samlas hemma hos varandra för rena sockerorgier där det främsta syftet är att få i sig så mycket socker som möjligt. Kringaktiviteterna är oftast asociala, som dataspel, dödsmetall eller hårfärgning.

Detta är problemet. Hur löser vi det?

Det är egentligen den här frågan jag tycker är som mest intressant. Vad är det som ska bestämma vilken åtgärd som ska sättas in mot ett problem? Vad ska avgöra om något är ett problem? Vad ska avgöra om något är ett problem som ska / måste åtgärdas av staten?

Det är viktiga frågor jag tycker att alla ska fundera över, eftersom det kan komma en dag då du behöver ha tänkt på frågan, då din åsikt kan påverka ditt eget liv och dina näras och käras liv!

Frågorna man ska ställa sig är inte:
- Vad gör vi med folk som knarkar?
- Vad ska vi göra med andras barn som inte sköter sig i skolan utan istället knarkar?

Jag tycker frågan ska vara:
- Vad ska vi göra med mig om jag knarkar?
- Vad ska vi göra med mina barn om de inte sköter sig i skolan utan istället knarkar?

Svaren kommer bli dramatiskt olika. Lika lite som en dödsstraffsförespråkare kommer välja det straffet till sig själv (om de får valet väljer de hellre "solsemester" som straff...) kommer du välja "jaga mina barn med polisens batonger" om du väljer fokus på dig själv.

När retoriken falnat lite inser man ju att man hellre vill att ens barn, om de dricker, ska dricka ren bolagssprit än mystisk smuggel / hembränd sprit. Detta är en central poäng för argumentationen kring Systembolagets existens (Göran Persson använde argumentationen nyligen) - varför gäller den inte för andra substanser?

Så, jag säger ärligt: om jag får problem med droger vill jag att en annan politik ska finnas på plats för att hjälpa mig än dagens som är till för att bevisa en poäng. Försvaret för den usla politiken är ett ständigt upprepande av mantrat "narkotikafritt samhälle", ett mantra som på nåt sätt bygger på att vi "är där". Det är vi inte. Alltså, man menar på något sätt att man inte "behöver" argumentera logiskt, rationellt, realistiskt eller nånting, eftersom man "bestämt" att vi inte ska ha droger i samhället. Alla åtgärder blir liksom motiverade med just detta: vi har inte droger från början, därför förbud. Eller "man måste inte ta droger, därför kan vi ta i så här hårt". Eller liknande.

Diskuterade just lite med Johan L om en kille som heter Rawls. Han pratar om just detta, som jag alltså på helt egen hand utan en professorstitel kommit på (bara ett bevis för att smarta saker inte bara kommer från folk med titlar, man kan tänka själv också), att man ska välja något som kan omfatta en själv, att man ska få en "okunnighetens slöja" över sig innan man tar beslut - slöjan döljer för en vilken plats i samhället man kommer få. Vård för narkotikamissbruk antar man inte att man själv kommer behöva, så den kan liksom bestå av saker som drogfrihet för att få boende, metadon efter sex månaders drogfrihet och andra helt orimliga konstruktioner - för det är inte en själv det handlar om. De det handlar om är några man SKA straffa som avskräckande exempel, de är avvikelser, brottslingar. Själv är man ju rättskaffens så det är inte ens aktuellt att tänka sig att man kan hamna i den sitsen. Så fjärran är vår syn på narkomaner från vår syn på oss själva att vi kan gå med på så olika principer för våra liv.

Så, om DU blev narkoman och behövde hjälp, hur skulle DU vilja att den hjälpen såg ut?

I det här läget säger en anti-drog-person: "Men jag vill inte ha droger i samhället, så jag kommer inte råka ut för det här om jag får bestämma" eller nåt annat smart. Jag tycker förstås inte att det är smart, men men.

Vi kan applicera det på fler saker:
1. Du våldtar din flickvän, vilket straff vill du ha?
2. Du dödar en kille på en fest på fyllan - vad ska du ha för straff?
3. Du bryter lårbenshalsen när du klättrar i ett träd på fyllan - ska alla behöva betala det?
4. Du kör för fort och kör ihjäl någon - hur ska DU straffas?
5. Du kör full - vilket straff?
6. Du blir heroinist - ska du egentligen ens ha någon jävla hjälp din äckliga pundare?

Alla dessa saker är saker man inte ser sig själv göra. Bryter benen gör klantskallar, du våldtar ingen, du är inte mordbenägen... men rattfylla kan man nog råka ut för. Jag har kört full, t.ex. och för fort kör jag nästan jämt.

En person som inte äger bil och är emot bilismen kan tycka att dödsstraff (eller annat orimligt hårt straff) är OK för fortkörning - varför ska han inte få bestämma det?

Jag hoppas ni tänker på sånt här...

2005-09-09

Saker som stör mig, Apple

Jag är en stolt användare av iTunes. Once you go i, you don't go back verkar det som. Programmet kräver sin man (i form av kraftfull dator), saknar en del features, har andra grymma features och håller reda på min musikkatalog på ett för mig bra sätt. Nu måste jag bara köpa någon iPod så jag kan synka till den - för mig gör det inget att jag "måste" använda iTunes till min mp3-spelare eftersom i princip ALLA musikspelare idag av någon SJUK anledning använder en mjukvara på datorn istället för att bara vara flyttbara diskar. Men om jag då "måste" använda ett program, då använder jag gärna det som jag redan använder istället för nån mongo-mjukvara från Sony eller nåt b-program som iAudio köpt in eller nåt som Jens hackat ihop på fritiden (jag tror Jens of Sweden är några av dem som inte använder ett program faktiskt). Men Apple gör inte allt rätt.
Jag har noterat nu att varje gång jag installerar en ny version av iTunes så får jag en ny version av Quicktime. Och inte nog med det, varje gång jag gör detta så pruttar den fram en liten ikon i min system tray - något jag direkt efter installation stänger av. Varför behåller de inte bara den inställning jag redan har?
Det är ingen slump att det är så här, det är samma sak som när Microsoft "rekommenderar" att man sätter MSN som startsida i sin browser, vad är det för "rekommendation" och vad grundar den sig på? När min herrekipör rekommenderar mig att ta en jacka som är en storlek större för att jag ska kunna ha en kavaj på mig under bekvämt, då är det en ärlig och bra rekommendation. Kan man säga att MS och Apple gör samma "rekommendation" när de installerar en ikon i min tray eller rekommenderar att man sätter MSN som startsida? Vad ska det ge mig? Rekommendationen borde vara: "Vi rekommenderar att du behåller dina inställningar exakt som du redan har dem eftersom du vet bäst hur du vill ha det". Det de gör är att försöka pusha på mig skit som jag väljer bort hela tiden, om och om igen. Pisses me off, assholes!

2005-09-05

I am a fighter

Ja, eller snarare, en sargad vekling.
Efter en sjukamp som gjort mig ödmjuk på lördagen tränade jag mitt första shootfightingpass på söndagen med spaghetti i benen och allt. Som vanligt uppvärmning, lite mjuk och försiktig faktiskt, alltid positivt. Sen en del lite jobbigare övningar som blev mer och mer komplicerade för att toppa med moves som "Räkan" och annat kul i idioten-liknande upplägg. Men det sköna här var att till slut kombinerades allt och användes vid sparringen i slutet. Så de krälövningar vi gjort var såna vi hade nytta av vid sparringen.
Mitt enda problem just nu är ljumskarna... de gör helt enkelt jävligt ont.
Jag har dock ett citat som ringer i huvudet: "No fighter is ever 100 percent".

Jag ger inte upp!