Spräng dig om du vill, jag vill inte betala

Nyligen sprängde två pojkar sig i små bitar med hjälp av sprängmedel de tillverkat själva, givetvis kom receptet från Internet.
Jag tycker till att börja med att det är tragiskt. Kidsen är ganska oskyldiga, fast de skulle förstås fiska ädelfisk med sprängämnen, något som garanterat är olagligt, men kids will be kids. Egentligen applicerar inte mina tankar på barn utan på vuxna och ansvarsfulla individer. Dock tror jag att en förändring av upplägget på det jag tänker på skulle få föräldrar att göra sina barn mer ansvarsfulla.
Vi måste skaffa differentierade sjukförsäkringar. Familjer och individer som tar idiotiska risker och gör olagliga saker (att tillverka sprängämnen är allmänfarligt och olagligt) belastar vår gemensamma sjukförsäkring. Det gäller överallt, det gäller motorcyklister, klättrare, rökare, bilister, osv osv osv.
Den sjukförsäkring vi har gemensamt tycker jag ska omfatta allt som kan hända en på jobbet och allt som kan hända en människa som han inte kan råda över. Allt man kan råda över ska ligga till grund för hur mycket man ska betala. Så, en person som inte röker eller dricker, inte tar droger och inte leker med sprängämnen tska betala mindre i premie än en som gör just detta.
Det är en av de största Win / Win-reformer vi kan genomföra i Sverige idag. Främsta skälet är att vi kommer kunna acceptera fler livsstilar och beteenden genom att föra ut kostnadsökande beteenden ur det som vi betalar gemensamt. Så istället för att du och jag betalar för nikotinisternas cancer och så vidare så betalar de själva för det gemensamt. Istället för att du som är nykterist betalar för min skrumplever så degar vi suputer gemensamt för den. Det är inte MINDRE solidaritet, det är en bättre förutsättning för solidaritet. Ett samhälle där nykterister får betala för skadorna fyllerister gör på sin omgivning, sina medmänniskor och sig själva är ett samhälle med motsättningar.
För om jag måste betala för konsekvenserna av dina handlingar, då är det klart att jag vill och måste ha inflytande över vad du pysslar med. Alla nymodigheter som inte är del av min kulturella identitet måste bekämpas, eftersom de kan öka skattetrycket på mig.
Jag har diskuterat detta fenomen med många personer och man märker ofta att när man skalat av alla moraliska argument i en diskussion, alla ideologiska infallsvinklar, så slutar det med ett rent egoistiskt resonemang på kostnads- eller konsekvensnivå.
Och egoistiska resonemang är inte fel, eftersom få saker egentligen är "fel". Det som är fel är när våra egoistiska resonemang går ut i kollektiv policy på något sätt. Dvs att vi begränsar folks rättigheter för att kostnaderna inte ska öka för andra, eller för att skydda andra.
Ja, det finns en koppling till narkotikapolitik, som i det mesta jag tänker på. Men det går också in i så många andra saker. När man diskuterar narkotikapolitik får man ofta höra resonemang som "behöver vi en drog till" eller "det är helt onödigt att berusa sig" eller "vad ska samhället tjäna på att legalisera cannabis".
När man resonerar så måste man, tycker jag, undersöka konsekvensen av ens resonemang. I förlängningen anser man nämligen att samhället har rätt att förbjuda allt som kan bedömas som onödigt och som samhället inte tjänar något på.
Motorcyklar, sprit, cigaretter, onani, bilar med starkare motorer än 80 hk, skärmflygning, fallskärmshoppning, tv-spel och så vidare. Listan kan göras oändligt lång med saker som kan bedömas som onödiga, som samhället saknar nytta av och som kan anses vara skadliga.
När man sen angriper denna resonemangskedja kryper det fram: "jag vill inte betala för dig när du sitter på plattan med en kanyl i armen" och "jag vill inte att mina barn kommer i kontakt med narkotika".
Dessa resonemang tror jag på. Stå för dem, det är verkliga argument i sammanhanget. Grunden i resonemanget är alltså att man inte vill betala mer än nödvändigt i skatt, alltså bara för sånt som är "nödvändigt" eller som alla gör och därför alla orsakar kostnader för. Eftersom vi alla är mer eller mindre egoistiska så accepterar vi utan omsvep att dela kostnaderna för allt vi själva gör och ett spann på saker vi finner mer eller mindre acceptabla.
Allt som vi inte själva gör och allt som hamnar utanför vårt acceptansspann kommer vi alltså bekämpa med näbbar och klor, framför allt om vi ska behöva betala för det också. Helt naturligt!
Egentligen började det här med utgångspunkt från två puckade småpojkar som sprängt av sig själva ben och armar, jag tycker nog de ska få ta del av vår allmäna sjukförsäkring. Men de kanske ska bli taggade som riskpersoner och få betala lite mer i framtiden? Som med bilförsäkringar? Allt för att öka toleransen och förståelsen. Jag har lättare att acceptera dina misstag och ditt beteende om jag inte samtidigt måste betala för det.
Så, i min idealvärld kommer vi överens om en allmän sjukförsäkring som omfattar enbart de gemensamma aktiviteter som vi alla sysslar med, plus riskaktiviteter som de flesta sysslar med, eller rättare sagt: riskaktiviteter upp till en viss gräns. Typ spela fotboll på fritiden med lite kompisar måste man ju få göra utan att teckna en fotbollsförsäkring innan. Men fotboll i korpen, klubb eller professionellt, det ska man betala försäkringen för själv. Och inte individuellt, utan kollektivt på alla som sysslar med fotboll. Samma sak med alla som dricker sprit. Ska du dricka sprit får du en högre skatt. Oavsett om du köper smuggelsprit eller om du köper bolagssprit.

Att inte solidariskt dela på alla kostnader som alla orsakar kommer öka vår solidaritet! Att behöva betala för alla andras livsstilar och beteenden leder till mindre tolerans och acceptans, eftersom varje utökning av beteenden och livsstilar teoretiskt kan leda till ökade kostnader. Och den som påstår att det här inte går att genomföra måste skärpa sig. I Sverige lever vi efter visionen om det narkotikafria samhället, ta och ifrågasätt det istället för visionen som tar bort behovet av den!

//Tommie