Vi har långt kvar - inte

Läste idag på nån ekonomisajt att personalchefer alltjämt ratar småbarnsmammor.

Tydligen väljer 10 procent av personalcheferna bort småbarnsmammor i sin rekrytering, något som kan ses som problematiskt (jag gör det). TCOs samhällspolitiska chef (what?) Roger Mörtvik säger angående utvecklingen:

"Det är djupt oroväckande och vi har långt kvar. De arbetsgivare som ratar personal bara för att de har småbarn gör ett stort misstag. Nästan alla passerar ju någon gång i livet den ålder när man får barn. Dessutom handlar det om en arbetskraft som är kompetent och ung och får andra erfarenheter, föräldraskapet"

Finn fem fel? Tilläggsfakta är förstås att 2005 så var det 25% av personalcheferna som ratade småbarnsmammor. Så på tre år har siffran gått från en fjärdedel till en tiondel. Långt kvar? Tio procent av arbetsgivarna är ju en sjukt låg siffra om det för tre år sen var 25%! Utvecklingstakten är ju otrolig hög då, hastigheten, dvs det enda som egentligen är intressant, är vansinnigt hög. Faktum är att utvecklingen är TVÄRTEMOT djupt oroväckande, den är DJUPT GLÄDJANDE! Eller har jag fattat saken fel?

1. Vi har ett dåligt läge vid ett tillfälle i tiden (25%)
2. Vi har ett bättre läge tre år senare (10%)

Kurvan pekar åt rätt håll och dess lutning är underbar. Fantastic!

Det här är nulägesproblemet och oförmågan hos människan att se att saker och ting förbättras. Och medias tendens att typiskt fokusera på det negativa.