2007-04-16

Trälig gammal visa om vad män gör

Ulrika Kärnborg skriver en lamentation om vad "f-n männen gör hela dagarna". Det pågår tydligen en debatt om konsumerismen och dess pros and cons. Tydligen är det nån som köpt en handväska för 70000 och det är det nu debatt om. Kvinnor köper för mycket och för kassa grejer, eller nåt. Jag vet inte.

Ulrika frågar sig: "När blev konsumtionskritik en kvinnlig gren, förresten?"

När ni började med den, kanske? Vem har utnämnt den till en kvinnlig gren och vem för debatten? Om det bara är kvinnor som kör racet så... jag vet inte. Det blir bättre.

"
Enligt min erfarenhet är männen världens största konsumtionsbovar: gräsklippare, bilar, datorer, spel, högtryckstvättar, kamerautrustningar, musik, filmer, tra la la."

Ja, jag vet, konsumenter är "bovar". Usch. Mitt intryck av debatten är att den handlat om det meningslösa i att konsumera mycket onödiga saker. Handväskor för 70 000 kvalar in - gräsklippare kan man faktiskt använda till något. Men måste man ha den dyraste? Giltig fråga. Köper man en dyr gräsklippare för att verka ball i villaområdet är man rätt puckad. Som folk är mest, alltså.

Men man är en bov om man konsumerar det man är intresserad av, t.ex. datorer, spel, högtryckstvättar (jag är med i högtryckstvättsföreningen), kameror, musik etc. Fyfan. Ha inte intressen, det är kriminellt. För det är värre att köpa kameror än smink, handväskor, skor, solglasögon etc. Det är det. Eller minst detsamma.

Fast med kameran kan man skapa konst.

Vi går vidare: "
Det är som med jämställdheten: vore intressant om några killar hade synpunkter på det Nina Björk kallar vår gemensamma 'skitdröm'."

Det kanske finns killar som har synpunkter - ingen har frågat mig t.ex.

Men här kan man se vad "the beef" egentligen är: männen engagerar sig inte i debatten om en kvinnas handväska för 70000. Det är lite intressant för en del av jämställdhet kan ju vara att om kvinnor vill diskutera det utan mäns godkännande eller deltagande - så kan de det. Nu diskuterar tydligen ett antal kvinnor något och männen hoppar inte in. Och det är ett problem. Eller?

Analysen går djupare: "
Ibland, oftare, undrar jag vad män gör hela dagarna. Jag vet i alla fall vad dom inte gör. Dom läser inte böcker. Litteratursociologerna i USA och Sverige är rätt överens: män hoppar skönlitteraturen. Och nästan all annan litteratur. Och dagstidningar."

Right. Du vet, vi läser en del på nätet, kanske därför vi inte behöver trycksaker längre. Och jag läser böcker, om än sporadiskt. Och mest populärvetenskapligt. Återigen sker tankegrodan om att de som är majoritet är de enda som finns och de enda intressanta.

Hur mycket gör det egentligen att man inte läser så mycket skönlitteratur? Jag vill lite grann hävda att skönlitteratur är överskattad: det är som film, tv, serietidningar och allt annat, underhållning och andra människors liv. Gillar man det gör man det, annars skiter man i det. Fast vi läser inte dagstidningar heller tydligen (fast jag gör det... på nätet) - och det är det som ÄR beefen, blir jag övertygad om - "vi" män (jag säger aldrig "vi män", det finns inget som heter det nämligen - vi är alla individer) läser inte dagstidningar och har därför missat denna viktiga debatt på kultursidorna om den här handväskan för 70 000 kr. Och Nina Björk!

"
Jag går in till Jonas Thente, välter några boktravar, sjunker ner i en sunkig fåtölj och ställer frågan. Vad gör dom, de svenska männen? Varför går det inte att snacka med dom? Varför slutar de att läsa allt utom Veckans affärer och Da Vinci-koden?"

Ingenstans i hennes bloggpost antyder hon att hon faktiskt försökt prata med "de svenska männen". Du får gärna bjuda på en latte nån dag så kan vi ta ett snack, du och jag. Vad vill du veta egentligen? Och nyss läste vi inte tidningar eller böcker, nu läser tydligen "vi" Veckans Affärer och Da Vinci-koden. Ajaj, kultursnobberi, borde ha hajat det från början - det är inte att män inte läser, det är att de läser FEL saker. Det är inte att män inte bryr sig, det är att de bryr sig om FEL saker. I det här fallet bryr sig "män" inte om en handväska för 70000 kr - och det verkar få Ulrika att tvivla på om det är värt att bry sig om, eller viktigt, eftersom hon så frenetiskt söker manligt godkännande för sitt engagemang.

Sen kommer lite mer man-bashing: "
Äh, säger han. Och så ger han några förslag. Dom vaxar väl bilen. Laddar ner tjugo avsnitt av "Lost" som dom sen aldrig kollar på. Porrsurfar lite på kvällarna. Låtsas fixa med stereon. Kollar bästa priset på den där resan till Thailand. Mejlar fotbollsföreningen. Klipper gräsmattan fast det inte behövs.

Okej, säger jag. Och jag som trodde att dom spelade innebandy."

Fast det räliga i det är att jag har ett antal avsnitt av Lost jag inte sett, dock inte tjugo. Och jag porrsurfar väl lite ibland. Fixar med stereon gör jag aldrig. Och varför skulle man låtsas fixa med den? Är det det intryck "mannen" gör i verkligheten, att han låtsas hålla på med sina hobbies? Jag har aldrig sett kvinnor låtsas sminka sig eller låtsas noja över vikten eller låtsas byta outfits fem gånger innan utgång, varför låtsas män göra saker?

Eller kanske låtsas inte män - kanske låtsas journalister med hemvist på kultursidorna göra saker... jag vet inte.

Eller är det man-bashing ens? Det är mest ickekränkande generaliseringar som man drar i fikarummet.

Hur som helst, Ulrika, jag tar gärna en fika och snackar om konsumtion, om du vill. Jag är ju man och svensk, du verkar sjukligt nyfiken på oss men jag kanske måste göra dig besviken - jag kommer aldrig säga att jag representerar vare sig nåt särskilt manligt eller nåt särskilt svenskt. Och nej, jag bryr mig inte om handväskan för 70 000 - men det spelar ingen roll. Om "ni" (vilka det nu är) bryr er så go for it. Eller måste ni verkligen ha manligt engagemang för att känna att ni pratar om nåt viktigt?

Varför verkar det så?

Inga kommentarer: