Konsten att inte äta på McDonalds

I omgångar har jag lovat mig själv att inte äta på McDonalds. Jag tenderar att inte vara världsbäst på att hålla de löftena (längst var dock mer än ett år...) eftersom jag rent filosofiskt har svårt att förbjuda mig själv att göra saker. Jag tror ju generellt inte på förbud heller... men i fallet McDonalds handlar det ju om att programmera om sin hjärna från att tänka "McDonalds, mmm" till "McDonalds, what the hell, no way, I'd rather be raped than eat att MickeyD!" - en inte helt trivial uppgift.

Alla såna här lite "dåliga vanor" man har är program i ens hjärna. Programmen måste korrigeras och / eller bytas ut om man ska bryta en vana. Jag har eliminerat McDonalds-ätning som vana, det är inget jag tänker på eller längtar efter till lunch. Men vissa dagar, när jag inte är på topp, t.ex. efter en midsommarhelg, då dyker McD upp i hjärnan som ett enkelt, hassle-free, lunchmål. Eller när jag är bakis for real en lördag eller söndag.

Det svåra här är att förflytta beslutet från ödlehjärnan / ryggmärgen till den medvetna delen av hjärnan, att inte bara gå iväg och köpa McD utan faktiskt stanna upp och tänka på alternativen. Det är det som är det svåra, anser jag. För du klarar det säkert väldigt ofta men så finns de där situationerna då du inte gör det. Då din karaktär är lite sänkt (som min var idag efter en helg av hedonism) så får du svårare att gå via det medvetna och det kan även vara så att den lilla jävulen på din axel viskar till dig att du faktiskt vill äta på McDonalds och att en endaste gång inte spelar någon roll.

Och det gör den inte!

Ett annat problem för oss "rationella" typer är att vi inser sånt, ett misstag gör inget, ett felsteg betyder inget, osv osv. Men vi använder dessa hakar som skydd från insikten att ett felsteg dåligt, att ett misstag kan leda till fler eftersom vi bryter ner vår karaktär och självkänsla med misslyckanden. Om man repeterar "det spelar ingen roll" i sin hjärna tillräckligt många gånger så blir det väldigt lite som spelar roll efter ett tag. Men skyddet fungerar rätt dåligt.

Att jag intalade mig att sumpade tentor inte betydde något eftersom jag inte försökte "på riktigt" hjälpte inte min självkänsla i längden, om man säger så. Att jag skyddar mig mot att bli låg av att jag besökt McD genom att intala mig att det inte betyder något hjälper inte heller - på något plan.

1. Jag äter dålig mat
2. Jag misslyckas med något jag tagit mig för att göra
3. Jag försöker nedvärdera min egen ambition genom att säga att det jag försökte inte spelar någon roll, inte betyder något osv
4. Jag mår dåligt av mitt försök att lura mig själv på trean.

Så, hur undviker man fallgropen att den automatiska delen av hjärnan tar kommandot? Idag klarade jag mig från McDonalds genom att ta lite tid på mig på vägen ut och överväga mitt val av mat. Jag vet också att en liten känsla av "jag kommer må dåligt" trängde upp från mitt inre. Nu menar jag inte de mentala bitarna utan de faktiskt fysiska effekterna av att äta så dålig mat. Jag ska träna ikväll och då är den bästa grunden inte McDonaldsmat, tvärtom faktiskt.

Men om beslutet sker automatiskt kan man ju inte gärna göra något åt det? Man kan bara konstatera att det tar tid och övning att föra upp vissa beteenden på den medvetna nivån. Men inte ens när det är däruppe är det säkert att man fattar rätt beslut. För att fatta rätt beslut måste man också ha sina motiverande faktorer klara för sig. Jag vill inte äta på McDonalds för att det är skräpmat med massor med tillsatser i, salt, socker, transfetter, gud vet vad. Utöver det är det obalanserad kost med mycket energi från kolhydrater och liknande. Det får mig att må sämre än om jag äter något annat (helst egenlagat) och jag vet att om jag äter det ofta kommer jag bli ett fetto - under tiden på väg till fettostadiet kommer jag träna sämre och inte bli atletisk, som jag vill.

Mina motiverande faktorer handlar om mig, vad jag vill, vart jag är på väg. Om dessa faktorer skulle vara externa, dvs någon annan var på mig och sa ovanstående hela tiden varje gång jag åt något onyttigt, då skulle jag göra helt tvärtom och äta mer på McD.

Men kärnan är att både min rationella och medvetna del av hjärnan samt min undermedvetna del blivit "ett" med värderingen att jag vill vara hälsosam och vältränad. Först då kan det ploppa upp argument mot McD som jag lyssnar på, de kommer innefrån. Jag vet nu också av erfarenhet vad det innebär att äta en lunch på McD och sen gå och träna - det är inte kul! Och jag vill träna! Jag väljer hellre bort McD än tvärtom.

Hur som helst, det är inte lätt att bryta riktigt onda vanor. Det tar tid och det är svårt att mäta och se framgångarna. Men det går. Jag har brutit många och nu är de reducerade till ibland-händelser, jag har fortfarande infernaliskt svårt att inte äta crap när jag är bakis, t.ex.

Kanske måsta man sluta dricka och ta kontroll över sig själv?