It... Begins... Anew...

Jag är lite skraj. Jag har fortfarande problem med axeln av okänd art och ikväll börjar träningen på fightercentre - men mest är jag nog faktiskt skraj för uppvärmningen innan själva träningen. Det gör ont i alla mina porer när jag värmer upp och, tja, det är ju inte så kul. Jag ska hoppa in i en nybörjargrupp tror jag och börja om med grunderna så man verkligen lär sig dem den här gången.

Sen bävar jag lite för hur trött jag kommer vara efter träningen, hehe, jag minns fortfarande en gång då jag kom hem till en kompis efter och var helt sänkt, verkligen heeelt jävla sänkt. Hon undrade vad jag gjorde där egentligen men jag kunde inte ens kommunicera...

Min ambition den här gången är att träna och lära mig tekniker och ha roligt. Förra gången var målet att bli bäst i världen. Sån är jag, manodepp light - sikta för högt, skjut med dåligt riktad bössa och bli asgrinig när man missar. Så jäkla farligt. Jag är en liten pojke med science-fiction-fantasy-drömmar om att vara the One, han med så mycket talang att han egentligen inte behöver träna... men som 34-årig IT-tattare med musarm är det dags att inse att filmer, serier och böcker inte är verkligheten.

Meeen, det är fortfarande sjukt roligt att brottas och det är SJUKT roligt att titta på fighting. Det finns inget moraliskt med att slå folk på käften - det finns något moraliskt med att slå folk som INTE VILL bli slagna på käften - på käften.

Vad jag mest av allt vill... nåja, ganska högt, är att träna och sen ställa upp i Swedish MMA League(eller vad den heter) för att testa. För att se om jag får panikskräck. Jag har tävlat en gång i submission wrestling och det gick ju "sådär". Mitt träningsläger bestod av pizza och en analys i efterhand ger nog vid handen att jag var nervösare än vad jag ville erkänna. Jag kom in 4 kg över vikt och fick en ny motståndare, en kille på två meter. Ja, två meter, han var 200 cm lång, jag hittar inte på. Några minuter han vi rulla innan han ströp ut mig. Men jag var inte så nervös precis innan matchen och matchen gick ändå OK för att vara första någonsin, det var ju bara helt omöjligt för mig att uträtta något mot en tvåmetersman som var dubbelt så stark. Hur som helst, addera slag till det här och det kan bli sjukt spännande. Jag har kollat på tävlingarna några gånger och det är riktigt bra ibland. Den totala och ultimata mätningen av "kraft" - inte kraft som i styrka utan mer som i det totala paketet. Och där i ingår nervositeten... det är inte för inte som Mark Kerr blev heroinist under sin tid som fighter...

Som bonus repostar jag min fight: