En historia om tvivel och självförakt

Igår skulle jag ha tränat shooto. Jag tränade dock inte. Det är om det den här bloggposten handlar, jag skriver den nog mest för mig själv och inte för mina läsare... fast samtidigt vet jag ju att jag har en publik. Motiven känns grumliga.

Whatever. Vad hände igår egentligen? Jag var ganska redo för att åka och träna men så fick jag kalla fötter. En del i det var den ohyggliga kramp i magen jag fick på vägen hem och den efterföljande förlossningen på toaletten av något som måste ha kommit från rymden. Alla som brottats vet att det sista man vill göra är att ligga på rygg med en 80 kg tung motståndare som ligger ovanpå och försöker göra sig så tung som möjligt - när man är dålig i magen. Vid ett par tillfällen har jag faktiskt trott att jag ska kvävas i såna lägen. Det var bakgrunden. Men min hjärna plågades av samvetskval hela kvällen ändå. Var det det enda skälet eller ville jag egentligen inte träna? Vill jag träna?

En del kan vara kostnaden och nervositeten över min axel. Jag har problem med en axel och shooto tar en del på axlarna, utan tvekan. Det är förstås så att jag kan ta det lugnt, men tänk om jag vill avbryta efter ett tag? Jag hatar verkligen att känna mig misslyckad, att känna att jag ger upp, att jag förlorar. Tyvärr inte på Peter Forsberg-viset där man kastar sig med huvudet först rakt in i smeten och krigar tills kroppen är ett paket utan mer på viset att jag ryggar undan och fortsätter spela tv-spel där jag är bättre än de flesta.

Eller åker och köper glass. Som jag gjorde igår. Nästan i panik. Två förpackningar med Ben & Jerry, no less. Sjukligt beteende. Jag fick med mig en bredbar ost också, nyttodelen av besöket på affären, alltid något. Nu kan man i efterhand säga att det var ju duktigt av mig att inte äta upp två förpackningar B&J igår, för jag åt kanske en tredjedel av den ena, sen gick jag och la mig och läste min bok och somnade som en liten griskulting i sängen. I morse vaknade jag före väckarklockan.

Vad gör jag för fel? Jag gillar att brottas, men var är min resolve, mitt driv? Varför uppfinner min hjärna hinder? Eller är det så att det finns verkliga hinder, jag menar jag var ju faktiskt dålig i magen igår, det var inte psykosomatiskt (ni skulle sett det, det var som ur The Hidden fast andra änden), det hände ju faktiskt.

Och min axel är bummed. Och vi vet alla hur glad jag blev när jag surfade och axeln inte höll för det.

Jag vill vara typen som kan göra allt, där kroppen bara fungerar. Om jag nu vill fixa min axel, varför gör jag inte övningarna på gymmet som jag fått instruerat att göra? Varför schemalägger jag inte det?

Vad är målet med att överhuvudtaget träna shooto? Gemenskap? Jag kommer knappast känna någon större gemenskap med personer på en klubb där flera av instruktörerna och de som tävlar är poliser. Just a wiiild guess right there. Men fan, det är bra människor, de är trevliga och det är kul.

Jag ville bara skriva av mig lite. Igår fick jag nästan panikångest för att jag inte åkte och tränade. Kanske borde jag träna något med en kompis istället som kunde pusha men... fan, jag vet inte. Det är dyrt och pengarna kommer inte tillbaka om jag hoppar på nu. Men vad är målet med det? Varför ska jag träna?

Målet kan inte vara "jag ska prova att träna tre gånger i veckan" - det är inget mål, det är en beskrivning av vad man ska göra och när jag tänker på det har jag svårt att se målet. När jag tränade tre gånger i veckan på SATS med Fredrik var det i alla fall för att vi skulle surfa nu i somras och det fungerade verkligen, vi var drivna att gå dit. Men min fläbbiga buk består. Jag ser fortfarande ut som en gubbe. Vad i helvete liksom.

Jag har med mig sakerna, jag ska gå dit ikväll. Hoppas jag. Målet kanske är att besegra mina rädslor? Att sluta tvivla och börja pusha? Målet kanske är att sikta på en klubbtävling eller ett mästerskap eller något? Tror jag nog på min förmåga för att ha en chans? Vet ej.

Min axel är ingen fara. Den blir inte sämre av träningen. Den blir inte det.

Tvivel, hela hjärnan surrar av det.